Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sverige och svenskarna i den ryska folkpoesien. Av Rafael Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige och svenskarna i den ryska folkpoesien
än tre århundraden, till något alster av rysk
folkpoesi med nordiskt, enkannerligen svenskt
motiv. Först i en duma — episk folkdikt av
vanligen senare datum än bylinan — från
smutnoje vremja (»orons och oredans tid»),
från Skopin-Schujskij’s och den svenska
hjälphärens kamp mot det polska
skräckväldet i Moskva uppträder en svensk, Jakob de
la Gardie, men det så skymtvis, att det här
saklöst kan förbigås, i synnerhet som
dikten i alla avseenden är mindre
anmärkningsvärd.
Det är som sagt under Karl XII: s krig
med tsar Peter som de svenske lägga beslag
på den diktande ryska folkfantasin och giva
upphov åt en rik rysk folkdiktning, både
storrysk och lillrysk, den senare ända till
vår tid levande på folkets mun på den
ukrainska landsbygden, där kobsarcrna,
blinda tiggarsångare, ännu vid sekelskiftet
sjöngo »Tschajka-visan», »Vorskla-visan»
och andra visor med svenskt motiv till
strängaspel på kobsa eller bandura.
Här följa — tämligen troget översatta —
tre storryska »historiska bylinor» och tre
lill-ryska kobsar-visor med mer eller mindre
svenskt inslag:
En s ann dr dm om det svenska
krige t.
»I natt, o moder kär, jag föga sova fick,
jag föga sova fick, men mycket fick jag se:
jag drömde, moder kär, att brant ett berg jag såg,
på branta berget lyste där en bernsten klar,
en pil däröver bredde ut sin krona vid,
i pilens krona satt där ung en örn,
i sina klor han höll en kolsvart korp.»
Talade och sade flickans moder så:
»Du mitt eget barn, mitt kära barn,
tyda vill jag dig din dröm i natt:
branta berget är de murars stad Moskva,
klara bernstenen är det helga Kremlj,
pilekronan är de tsarers krönta slott,
unga örnen är vår rättroende tsar,
men den svarta korp är Sverges kung.»
Tsar Peter på väg till
Stock-h o Im.
På havet, på det blåa hav,
på det blånande Varjagerhav
tre och trettio galärer stäva fram.
Framom alla andra går ett skepp,
som en falk det flyger över våg,
präktigt prydda äro bog och bord,
segel för det, sömmade av taft,
tåg det har, som snotts av silke rent,
segelbårder, som av sammet sytts.
Hög vid rodret står vår rättroende tsar,
han med sina generaler står,
med de tappra officerare.
Talar så vår far, tsar Pjotr Alexejevitsch:
»Oj, så hell er, lättmatroser små!
Äntren upp i master och i rår,
spånen med de skarpa synrör ut,
om det långt är än till Stockholms stad!»
Svarade de lättmatroser små:
»Fram till Stockholms stad vi komma re’n i kväll,
och när sol går opp, vi staden ta’ med storm!
Slaget vid Poltava.
Talar så vår tsar och fader Pjotr Alexejevitsch:
»Sverges konung skriver till oss slikt ett smädligt
brev,
att han, svenske kungen, gästa vill mitt hus!
Mitt Preobraschenska garde bord skall ställa fram,
mitt Semjonoffska skall duktyg breda ut,
mitt Ismailofifska servisen ta’r om hand,
välkomstvinet skänka i dragonerna,
söta efterrätter ge husarerna,
och betjäning flink blir hela fotarmén.»
Så började slaget vid Poltava:
Först skjuter den svenska hären
med rungande rör, med kanoner.
Så skjuter moskoffska hären
med smattrande rör, med musköter.
Ej grov var den vitlök, som såddes,
men bruten blev svenskarnas rågräns
och plöjd blev svenskarnas åker,
men plöjd med soldatbrösten vita,
och fårad blev svenskarnas åker,
men fårad med soldaternas fötter,
och harvad blev svenskarnas åker,
men harvad med soldaternas händer,
och sådd blev den nya åkern,
men sådd med soldaternas skallar,
och blött blev den nya åkern,
men blött med soldaternas hjärtblod.
Vorskla-visan.
Stor är icke Vorskla-floden,
men den vida frejdad är,
ej för vattnet, men för bloden,
som de svenske göto där.
Vorskla har sett nappataget
mellan Karl och Rysslands tsar.
Här fick svensken glatta laget,
så att blott hans grav blev kvar.
För kosacker och moskaler1
sträckte svensken här sin pamp.
När om ryska bragder tal är,
nämnes främst Poltavas kamp.
S a p o r o g e rn a s vedergällning.
Stackars, stackars saporoger,
eder säd står mogen!
Oj, vi dröjen I, oj, kommen
hem att fylla logen!
1 Lillryskt namn på moskoviter och storryssar
överhuvudtaget. Användes företrädesvis som öknamn.
25 — Ord och Bild, s8:e årg.
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
