Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
han lydig som en Abraham böjde sig för
gudarna och offrade henne,
sotn vid hemmets rika bord
med blyg och ljuvlig jungfruröst
till älskad faders stora fröjd
i svunna dagar ofta sjöng
sin glädjehymn till gudens pris.
Är det ett beröm att säga: Agamemnon
verkade modern ? Alan fick väl snarare ett
intryck av att det genom tiderna bestående
värdet har gett detta drama helig höghet.
Det är dock icke tidlöst, ty det är endast
tänkbart fött i Grekland på 400-talet f. Kr.
Dess skönhet är både lyrisk och dramatisk.
Vi känna också, att skönheten ej är det
högsta, att de avgörande och stora frågorna om
rätten och plikten bindas i våra hjärtan vid
outgrundliga makter av gudomlig art.
Den 22 januari 1929 var åttioårsdagen av
Strindbergs födelse. För att fira honom
gavs på Dramatiska teatern hans Pelikanen.
Femtionio av hans för teatern skrivna verk
ha spelats i Stockholm på tillsammans
tretusen tvåhundra föreställningar. Det gör
sedan den 13 september 1870, då hans »I Rom»
gavs på Dramatiska teatern, ungefär ett nvtt
stycke per teatersäsong och femtio
teaterkvällar. Jag tror, att något liknande aldrig
förekommit i något land under någon tid,
och dessa siffror torde vara det lämpliga
svaret på den så ofta framställda frågan, varför
Strindberg aldrig spelas i Stockholm.
Dramatiska teaterns
Strindbergsföreställning omfattade de två polerna Pelikanen,
helvetet, djupet av lögn och ondska, och det
jordiska paradiset, dikten Stadsresan,
hymnen till den svenska naturen, som kanske
ingen fattat som Strindberg. Det finns ej en
färg, en ton, en doft i det svenska
landskapet, särskilt då det gäller Stockholmstrakten,
som ej Strindberg älskat och noterat sig till
minnes. Låt vara att han ej trodde på
kornknarrens existens, men för det mystiska ljud,
som naturvetenskapsmännen tillskriva denna
fågel, har han vibrerat starkare än någon
annan.
Pelikanen heter stycket på hån. Jo, vackert
gav modern sitt hjärteblod för ungarna! En
vampyr var hon, och det vänligaste ord som
säges i stycket är »Stackars mamma, som är
så ond». Liksom Gud fader på grund av
människornas ondska funderade på att
dränka hela herrskapet och även gjorde det, med
undantag av familjen Noak, så grubblade nog
Fot. Benkøw.
Karin Carlsson som Kassandra.
Strindberg, som i högsta grad ansåg sig vara
i besittning av den allra starkaste
rättfär-dighetskänsla, på att låta elden rena hela
världen, förmodligen utom en liten del av
familjen Strindberg. Det ligger bakom
eldsvådan i slutet på Pelikanen tendenser till
världsbrand.
Då stycket för några år sedan upptogs på
Dramatiska teatern, berörde jag i en av
dessa artiklar det förljugna i detta för sin
upphovsman så genomkarakteristiska och därför
för en minnesföreställning så alldeles särskilt
lämpliga skådespel. — Med glädje såg man
Olof Molanders utmärkta regi. Det var i
min tanke alldeles riktigt att göra
uppsättningen rent realistisk med en något
gammalmodig våning vid 1800-talets slut. Mystiken
bara vinner på det.
Swedenborg talar om asluktande helveten.
Kan man ej tänka sig detta som ett
gasluktande helvete, där då och då litet paradisisk
biffstekslukt tränger in? Augustinus
framhåller ju, att smärteskrina från helvetet kunde
höras från paradiset och därigenom öka
glädjen hos de saliga. Kan man ej tänka, att en
och annan ton från de frälstas jubelkör
kunde höras i helvetet och göra det ännu
svårare för de fördömda?
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
