Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Alw som studenten Klint och de små söta
flickorna icke voro dåliga, och vad
kopparslagaremästare Smidt—herr Ivar Nilsson
beträffar och Madarn Smidt—fröken Tyra
Dö-rum vet jag knappast vem jag tycker mest
om. En sådan typbildning behöver vår
teater sannerligen ej skämmas för. Att någon
blekhet skulle framkallas, då dessa personer
röra sig omkring en glänsande, smattrande,
sprutande och sprakande fyrverkeripjäs som
Poul Reumert är enligt optikens lagar
ofrånkomligt.
Det reumertska gästspelet började denna
gång med Hjalmar Bergmans
»Sweden-hielms». Det var våren 1926 ban var här
för första gången, och då skrev jag hur jag
på det angenämaste sätt blev förbluffad åt
hans Swedenhielm, detta »förnemliga
mes-tarestycke». Gästspelet avslutades med ett av
den dramatiska litteraturens under de sista
tvåhundrafemtio åren mest uppmärksammade
skådespel Misantropen av Moliére. Det är
en av de allvarligaste komedier som skapats,
den har gett eko både i Ibsens dramer och
i farser som »Rena rama sanningen». Hur
länge kan man tala hel och full sanning utan
att göra sig själv alldeles omöjlig? Kan det
finnas en lämpligare bakgrund för en sådan
sanningssägare än allt smicker, fras- och
lögnväsende, som frodades vid Ludvig XIV: s
hov i Versailles på 1660-talet? Hur skall den
dygdige göra, kompromissa med lasten? Hur
skall den verkligt kristne göra, då
kärlekskravet och sanningskravet stå mot varandra?
Människan är ett väsende i vilket
motsatserna måste bo. Människan vill både frid
och strid, både renhet och vällust, både
obrottslig sanning och världsklokt nående av
det möjliga. Redan den som vill något så
när hålla sig till sanningen har det
emellertid trångt.
Hur spelades Moliére på sin tid och i sitt
land? En framstående svensk teaterhistoriker
har yttrat, att det klassiska dramat uppfördes
i Frankrike på 1600-talet utan vidare
dramatiska rörelser, och denna uppfattning höll
sig, då det gällde det allvarliga dramat,
intill 1700-talets senare hälft. Diderot påpekar
detta fel. I den klassiska franska komedien
åter var man under 1600-talet mycket
påverkad av de italienska Commedia
dell’arte-skådespelarna, och man gjorde så mycket
som möjligt av de minsta lustigheter som
förekommo i komedierna. De flesta av
Moliéres pjäser spelade man rent farsartat.
Fot. Almberg Sr Preinitz.
Poul Reumert som Al c e s t e i
Misantropen.
På ett utmärkt stilfullt sätt uppfördes nu
på vår Dramatiska teater den i Moliéres
produktion enastående allvarliga komedien
Misantropen. Olof Molander hade här,
troligen under påverkan av ny fransk regikonst,
på ett måttfullt och mot den store
författaren taktfullt sätt skänkt liv och rörelse åt
framförandet. Man stod ej längre vid en
karmstol och deklamerade. Lustigt nog vet
man nästan ingenting om hur en
framställning- av Misantropen på 1660-talet gestaltade
sig, ja, nästan lika litet som om den tvåtusen
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
