Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
Man kände sig vara så i London 1900, att
man efteråt nästan ville ropa på en cab.
Fröken Kyrkråtta av Ladislaus Fodor
hörde till de lustspel man gick till med
förtroende. Man sade sig: Är författaren, som
det påstås, ungrare och dessutom
tillhörande den wienska kulturkretsen, kommer han
att med smak och takt laga den soppa, som
måste bestå av en dum greve, en hel del
champagne, pyjamas, en del kombinations,
något oskuld — mycket svår att få äkta och
ej den odugliga ingrediensen
Ersatz-Un-schuld — samt dessutom ett helst stort
antal vågade kvickheter och ett par
sängkammare. Att koka ihop allt detta så att man
ej får det i halsen och så att det gör
intryck av la haute cuisine, det gör man icke
gärna norr om Mainlinjen, naturligtvis med
undantag av i Danmark.
På Universalbanken arbetar chefen med
en något störande sexuellt betonad
maskin-skriverska, Olly Frey. Då han absolut
ogillar dylika störningar i arbetet, avskedar han
henne och förklarar sedan, att hon har det
som så frankt kallas »the sexual appeal» och
ber att få teckna henne sig till minnes. Då
instörtar oanmäld förbi alla vaktmästare och
sekreterare, som utgöra chefens skyddsvakt,
den unga Sussie—fru Alice Eklund, fröken
Kyrkråtta som hon kallar sig själv, och med
vältalighet, oskuld, energi besvär bon chefen,
baron Thomas von Ullrich—herr Ernst
Eklund, att antaga henne som maskinskriverska
och sekreterare. Den vitale, några och
fyrtioårige chefen, som tillbringar sin tid med
att slå under sig all olja i världen för att
sedan börja nied kolet, blir rätt road. Han
var en sorts kapitalisthjälte, en Siegfrid, och
om också wienerkommunisterna ej
beundrade honom, så voro både fröken Ollv och
fröken Kyrkråtta, den förra av materiella,
den senare av ideella skäl livade för att bli
hans Brynhilde.
Så bar det av till Paris för att lägga
under sig den återstående skvätten i
världens oljekruka. Dit följdes han av Sussie,
av den trogne bankmannen Schünzl—Carl
Gunnar Wingård — alt Österreich —, av
spelevinken greve Friedrich von Sternheim
—herr Nils Lundell och den långe sonen
Franz—herr Einar Axelsson, vilken liksom
Titus, Rembrandts son, led av faderns
överlägsenhet och snille. Då han för hundrade
gången tillfrågades, om han var son till den
store baron Ullrich, svarade han
jämmerligt: »Nej, jag är hittebarn.» På
hotellrummet i Paris blir det en nuit merveilleuse,
upplyst av ljusskyltar och det av Citroëns
annons illuminerade Eiffeltornet; och där i
rummet eller i dess omedelbara närhet få
alla »efter stånd och karaktär» sin del av
champagne, Liebe, Liebelei och Ersatz-Liebe.
Söta Sussie, som till och med kan vara
oskyldig på ett taktfullt sätt — det är ej
lätt i detta sällskap — fick skriva ut
baronens frieri med ett nästan löjligt stort
antal stavelser i minuten. Baronen, chefen och
millionären erbjöd äktenskap. Vissa av fru
Eklunds tonfall voro så innerliga, så fyllda
av förtjusande våldsam livskänsla, så wienskt
rara, att man blev rörd. Herr Eklund var
trygg och trevlig. Alla voro i mitt tycke
riktiga, om jag också helst ur den
synpunkten såg på herr Wingårds Schünzl, i vilken
tvsk arbetsamhet, wiensk nöjeslystnad,
sydtysk lugn gemytlighet och världsvisdom
koncentrerat sig. Han uttryckte tack vare sin
stora heltäckarhalsduk sin livsform och var
arbetsam pliktmänniska då den gråa sidan
var uppåt, njutningsmänniska, då någon
gång tillfälle gavs och den röda baksidan
vändes uppåt. Han såg med wiensk
vänlighet och beundran på glada kyrkråttor och
på — och det var ännu märkvärdigare ur
psykologisk synpunkt — mångmillionärer med
aptit på livet.
En liten rätt lustig pjäs och för resten
något mer än bara lustig, var den på
Blanche-teatern uppförda Så’na barn, skriven av
amerikanaren Maxwell Anderson. Han kallade
sitt stycke Saturday’s children efter den
engelska minnesversen
Friday’s child is good-natured and giving,
Saturday’s child must work hard for his living.
Det var ett ärligt stycke, denna
amerikanska komedi. Det fanns icke ett grand av falsk
känslosamhet, men man kunde ej undertrycka
tanken på, hur hårt livet är och hur kort
lektiden för bra många. Maxwell Andersons
skildring från de små tarvliga
kontoristhemmen handlar om de smärtsamma konflikter
som stundligen växa upp mellan de två rätt
snälla ungdomarna, då den så naturliga
egoismen och lusten att få ha något litet roligt
själv sticker upp huvudet. Mannen eller
hustrun få stöta sig så illa mot alla kantigheter
och motigheter, som växa upp ymnigt och
blixtsnabbt för dem, vars budget utgöres av
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
