Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Fot. Atmberg & Preinitz.
Seen ur Maya.
får ej vara för bitter. Den förra
representeras här i revyn lyckligt av Brita Werner
och Karin Gardtman, den senare bör vara
som cigarrens och pilsnerns beskhet, här som
Karl-Gerhard och Lili Ziedner.
Det är ej roligt att jämt och samt vara
tvungen att överträffa sig själv i kvickhet,
och det fordrar man ju av Karl-Gerhards
sista revy. Det finnes på Tivoli kraftmätare,
och en gång var det en man så stark —
jag hoppas det var en svensk — som slog
så hårt, att den lilla gubben for upp och
slog sönder den list som satt överst och
sedan singlade ut i rymden. Skall så en gång
ske med Karl-Gerhard? Men går det då ej
med hans kvickhetsfyrverkeri som med
mannen, som ägde den flygande kofferten? Hela
hans koffert brann opp. Nej, skämt åsido, det
är en hemsk lott att en gång om året
behöva vara ännu roligare än någonsin förr.
Har Karl-Gerhard emellertid någon gång
sjungit så roliga visor och varit så bra som
i denna revy? Då han i sin ljusa päls
avtecknade sig mot de på röd botten målade
stiliserade djuren i Vår Herres hage, sjöng
han med en brio, nej med en furor, som
gjorde en lika perplex som hans
utomordentliga diktion. Det var konst, och det torde
vara bra sällan som man får det ordet på
tungan, när man hör en svensk revykuplett.
Med sin självhumor och sin icke tillgjorda
överlägsenhet är han helt enkelt en verklig
storhet inom arten. Är det ej egendomligt
att Hillevi Stenhammars röst har en skärpa
som är charmerande? Det var en liten buse
med kultur som hon spelade. Med glädje såg
jag också detta i högsta grad tilltalande
busfrö på »humorns bakgård», ett lyckat ord
för en plats där det vitsas. Hennes
medvit-sare Rulle Boman såg genomrolig ut och
var det också, men man kom dock att tänka
på sanningen i ett om vitsande använt
adjektiv »mattsamt». Det kan naturligtvis sättas
i fråga, om det är riktigt taktfullt att
indraga en mängd namngivna personer, som
icke tillhöra offentligheten, i den seen som
skildrar Moskvas seger i Stockholm, men de
flesta äro ju så pass kända, att de väl
knappast erfara något obehag. Jag blev uppbyggd
av det goda infallet att låta den utplundrade
Ivar Kreuger anhålla om tillstånd att sälja
tändstickor på Birgerjarlsgatan —
missbrukad affärskraft! Genomlyckad var också
imitationen av rysk kosackkor. Här hade
världens trevligaste konferencier, Valdemar
Dal-quist, som kosacksångare ett par ryska
ramsor och några geniala åtbörder, som gav
något obetalbart lustigt och riktigt av
orientalisk sliskighet. Till sist Lili Ziedner i
tyro-lertrion. Tänk att det kan vara så ofantligt
uppfriskande lustigt med falsk oskuld, falsk
glädje och falsk sorg! Varför är det så?
Ja, det får Bergson och Yrjö Hirn
förklara för oss.
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
