Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska noveller
är det ojämförligt tristaste av all konst,
dödare än de tekniska mästerstyckena. Det
finns egentligen bara en i nutiden som löst
berättarproblemet på det sätt som författaren
i fråga tänkt sig, och det är Selma
Lagerlöf. Hon är naiv inte på det fatala utan på
det riktiga viset. Hos henne är
händelsekedjan sammansatt av både synliga och osynliga
länkar; det övernaturliga griper in och
skapar rymd och spänning, och det sker på ett
sätt som hon med sin konst tvingar en att
villigt anamma, att finna »naturligt».
Påståendet att novellen är verkningslös,
därför att den är för väl skriven, är nog inte
riktigt. Men ett faktum är att det inte är så
enkelt eller tacksamt att skriva noveller nu
som för ett halvsekel sedan, då en svensk
novellsamling var en sällsynthet. Ernst
Ahl-gren publicerade i början av sina bana i en
Uppsalatidning ett brev från Skåne om
»Litteraturens armod», där hon uttalade en önskan
att tidningarna skulle vinnlägga sig mer om
den inhemska litteraturen. Hon undrar om
det inte bland de skaror av unga män som
befolkade våra universitet funnes några med
tillräcklig begåvning att ibland förse de
bättre tidningarnas följetongsavdelning med en
eller annan skiss eller novell. O, den gamla,
goda tiden! Ernst Ahlgren har i sin bön
blivit hörd över hövan. På de »bättre»
tidningarna kan man inte klaga numera.
Allmänbildningen har ökats fruktansvärt, och man
behöver sannerligen icke ropa i öknen efter
folk som kan göra en novell eller smälla ihop
en essay efter alla konstens regler.
Man kan få för mycket av det goda, det
är det sorgliga. Det är som att resa på
Rhen. När den första borgruinen skymtar där
uppe i all sin sköna overklighet, reser man
sig inte då, gripen, tjusad, med ett ah! på
läppen ? Måste inte t. o. m. de
bröllopsresande konstatera att det är märkligt? Men
man far vidare, och när man haft ett
tjugotal av dessa sagolika syner, är man redan
betydligt lugnare. Ty sådan är människan.
Sådan är också recensenten, som under
läsningen av ett hundratal noveller i sträck
mycket väl hinner lugna sig. Det kan nog hända
att han något ögonblick dukar under för
känslan av övermättnad och sålunda inte
förmår ge allt vad han läser sitt hela intresse
eller göra det full rättvisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
