- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
511

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska noveller. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svenska noveller

är det ojämförligt tristaste av all konst,
dödare än de tekniska mästerstyckena. Det
finns egentligen bara en i nutiden som löst
berättarproblemet på det sätt som författaren
i fråga tänkt sig, och det är Selma
Lagerlöf. Hon är naiv inte på det fatala utan på
det riktiga viset. Hos henne är
händelsekedjan sammansatt av både synliga och osynliga
länkar; det övernaturliga griper in och
skapar rymd och spänning, och det sker på ett
sätt som hon med sin konst tvingar en att
villigt anamma, att finna »naturligt».

Påståendet att novellen är verkningslös,
därför att den är för väl skriven, är nog inte
riktigt. Men ett faktum är att det inte är så
enkelt eller tacksamt att skriva noveller nu
som för ett halvsekel sedan, då en svensk
novellsamling var en sällsynthet. Ernst
Ahl-gren publicerade i början av sina bana i en
Uppsalatidning ett brev från Skåne om
»Litteraturens armod», där hon uttalade en önskan
att tidningarna skulle vinnlägga sig mer om
den inhemska litteraturen. Hon undrar om
det inte bland de skaror av unga män som
befolkade våra universitet funnes några med
tillräcklig begåvning att ibland förse de
bättre tidningarnas följetongsavdelning med en
eller annan skiss eller novell. O, den gamla,
goda tiden! Ernst Ahlgren har i sin bön
blivit hörd över hövan. På de »bättre»
tidningarna kan man inte klaga numera.
Allmänbildningen har ökats fruktansvärt, och man
behöver sannerligen icke ropa i öknen efter
folk som kan göra en novell eller smälla ihop
en essay efter alla konstens regler.

Man kan få för mycket av det goda, det
är det sorgliga. Det är som att resa på
Rhen. När den första borgruinen skymtar där
uppe i all sin sköna overklighet, reser man
sig inte då, gripen, tjusad, med ett ah! på
läppen ? Måste inte t. o. m. de
bröllopsresande konstatera att det är märkligt? Men
man far vidare, och när man haft ett
tjugotal av dessa sagolika syner, är man redan
betydligt lugnare. Ty sådan är människan.
Sådan är också recensenten, som under
läsningen av ett hundratal noveller i sträck
mycket väl hinner lugna sig. Det kan nog hända
att han något ögonblick dukar under för
känslan av övermättnad och sålunda inte
förmår ge allt vad han läser sitt hela intresse

eller göra det full rättvisa.

*



Den novell av Arvid Mörne som det var
fråga om här ovan heter »Per Melchiors le-

ende» och ingår i samlingen Någon går förbi
på vägen. Av det halva dussin berättelser
som bildar den lilla volymen tilldrar den sig
avgjort det största intresset.

Flanören väckes så småningom ur sina
funderingar över novellens problem av ett
begravningståg, som passerar förbi. Det är
ofta döden som öppnar våra ögon för det
väsentliga i livet. Med ens står det klart för
mannen att det är en gammal vän till honom,
Per Melchior, som begraves. Trots att de
glidit från varandra under årens lopp känner
han en litet tafatt saknad, och han är ledsen
över att han inte är med i processionen. Men
på samma gång erfar han en hemlighetsfull
glädje. Ty han blir på något sätt medveten
om att den forne vännen alltjämt finnes till,
att han betyder något för de levande, för
honom själv. »Även mig ledsagar du, Per
Melchior ! Jag gjorde mig bekymmer för rakt
ingenting, innan du tog hand om mig: jag
grubblade över novellens väsen och livets.
Och nu känner jag att du för mig in i bådas
djupaste verklighet. Så enkelt går det till!
Du bara ger en liten stöt åt min tanke; det
är allt.» Gamla minnen stå fram, och de ha
alla fått sin karaktär av Per Melchiors ljusa
leende. Till slut blir han varse hur Melchiors
döda moder slår sig ner på bänken vid hans
sida och berättar för honom om sonen och
den glädje han gjorde henne som barn ...

När mannen reser sig och går vidare, äro
hans steg lättare. Han har upplevat
»någonting skönt och sällsamt», som lyft honom över
de sterila författarfunderingarna. Per
Melchior, vars leende ännu lever i hans minne,
har lett honom ut ur en återvändsgränd.
Själva innebörden i denna upplevelse blir inte
riktigt klar för läsaren. Men Mörne har
lyckats utomordentligt med att återge de
reflexioner, föreställningar och minnen som
avlösa varandra hos huvudpersonen.
Berättelsen har något av det själsliga livets egen
frihet, dess plötsliga växt.

Den promenerande författare som Arvid
Mörne berättar om erhåller ett budskap från
en annan värld; det händer honom något
underbart, som kommer honom att se på
tingen med nya ögon. Om liknande händelser
förtäljer Jarl Hemmer i en novellsamling
som heter Budskap. Han känner mera
avgjort än sin landsman den dragning mot
religiös mystik, som är så vanlig i vår på en
gång skeptiska och spörjande tid. »Vi nås
alla av tysta men meningsfulla budskap», sä-

5"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0559.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free