Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska nov e I ler
allvarlig, så likgiltig för sitt yttre, så
osjälviskt sysselsatt med att tänka ut ett system
åt folken att leva med varandra och gräla
med varandra utan krig. Så som han ser på
sin musik, så betraktar hon sin konst. Hon
bryr sig avgjort om att människosläktet är i
fara. Det finns mycket som närmar henne
till Fredrika Bremer, vår litteraturs stora
barmhärtighetssyster. Hon har den humana
tro på den personliga insatsen, »den odödliga
gärningen», som Fredrika Bremer
inhämtade hos Geijer. Hans personlighetsprincip,
enligt vilken varje människa, även den
obetydligaste, har en livsuppgift och kan vinna
odödlighet med sitt verk, kan man finna
illustrerad i den vackra och sinnrika berättelsen
»Karin på Vinden».
Hur mycket allvarligare Elin Wägner
blivit märker man om man med Norrtullsligan
jämför berättelsen »Ann Mari och
Marianne», som är ett slags nekrolog över en
kvinnlig kontorist. Det är ett fattigt och blekt
människoöde med mycket få stänk av
själv-försörj andets romantik. Dylika bilder ur det
moderna vardagslivet ger Elin Wägner med
förkärlek. Hon är aktuell som ett dagblad,
när hon berättar om en kvinnosakskommitté,
om en otäckt människovänlig
arbetarredak-tör, som vinner ett kommunalt val men gör
en kvinna omöjlig för hela livet, om en
riksdagsman, som ratades vid valet 1924 och som
fyra år därefter av underliga skäl vägrade att
ställa upp sig som kandidat. Till en
deputation yttrade han de märkliga orden: »Man
kan aldrig så fullkomligt kasta bort sina
röster på dem som faller igenom, som på dem
som kommer in i riksdagen.» Man får
antagligen gå till kvinnotidningen Tidevarvets
ledarespalter för att finna en lika stark
misstro mot den officiella politiken.
I Maj Hirdmans nya bok Kamp finnes
en berättelse som Elin Wägner lika gärna
kunde ha skrivit. Den handlar om en
gammal välmenande rentier, herr Lenau, som
skänker ett ålderdomshem åt en stad vid
Ruhr, och som när kriget kommer med
penninginflationen i sitt följe svälter och far
illa och går bort lika tyst som han levat.
Kopparkastrullerna i herr Lenaus stiftelse
smältes om till ammunition och skickades i
kroppen på en och annan poilu. Så äro gott
och ont sammankopplade här i världen; det
ena får tjäna det andra. Men den goda
gärningen, herr Lenaus gärning, är odödlig; den
33 — Ord och Bild, jS:t årg.
strålar som en stjärna över allt det mörka,
kaotiska och meningslösa.
Märkligare än »Herr Lenau» är
titelnovellen om den unga pigan som under en hel
dags skördearbete på en avlägsen åkerteg,
ensam med en tillfällig dagsverkare, lyckas
bevara sig. Hon är bara ett barn, och hon
synes prisgiven, men hon värjer sig med list
och tapperhet. Som en ny Scheherezad litar
hon till sin fantasi; hon uppehåller mannen
genom att berätta och sjunga för honom, hon
binder honom med sina visors förtrollning
och sina historiers spänning, hon lockar fram
vad av gott och generöst som kan dölja sig
djupt nere i en smutsig, förhärdad själ. Som
ett epitaf över hennes bragd lyda slutorden:
»Hon var dock en stor segrare, om ock
okänd, ty världen räknar icke drabbningar
av hennes slag.» Det är en novell med rytm,
spänning och poesi, en bland de bästa i den
centuria av berättelser som tåga förbi i
denna revy. En verklig novell är också
»Brudskeppet till Virginien», där man får följa
den 16-åriga fiskarflickan Marit från
Marstrand, som dömts till döden för häxeri, på
hennes flykt till England och därifrån på
det skepp, som för henne och ett åttiotal
andra jungfrur till det kvinnofattiga
Virginien att fördelas bland plantageägarna.
Historien tilldrar sig, som man kan räkna ut, på
1600-talet, men kallas av outgrundlig
anledning för »en medeltidsnovell».
Från Elin Wägner är steget heller inte
så stort till Gertrud Lilja. Hon skriver
också gärna om ensamma, självförsörjande
kvinnor; hon är bara i motsats till Elin
Wägner mera individuellt, mänskligt än socialt
intresserad. Man kan häri möjligen finna ett
exempel på skillnaden mellan tvenne
kvinnogenerationer : den yngre generationen tror inte
alls på det saliggörande i de sociala
hjälpmedel som den äldre satte in liv och själ på att
frambringa. För den förra uppställa sig åter
livets ursprungliga och outrotliga problem 1
all deras nakenhet. Trots alla rationella
åtgärder har kvinnans liv fortfarande
irrationella moment — t. ex. kärleken — och det
är vid dem som Gertrud Lilja gärna dröjer.
Efter att ha prövat romanformen har hon
med Människor återvänt till det mindre
formatet, som hon i tvenne tidigare
novellsamlingar visat sig så väl behärska. De
människor hon skriver om äro av två slag: grova
och finkänsliga, dumma och kloka, fördoms-
13"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
