Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska noveller
i kalendern Pan. Den kommer i sällskap med
en annan därmed fullt jämförlig berättelse,
kallad »Min är den sjunde». Båda handla om
ung, vild och ljuv kärlek, om trolldom och
vidskepelse; de äro fulla av lek och lidelse,
av tragik och poesi. De sluta med döden, ty
det finns inget värdigare slut på en
högspänd kärlekshistoria. Judeka, den sköna
flickan i skogstorpet, älskas av jägaren Bjur.
De sex nätterna får han vänta på henne, men
den sjunde är hans. — Ja, min är den
sjunde, tröstar han sig. Men Bjur får inte jaga
sina bävrar och fåglar i fred, han kommer i
strid med bönderna, som äga skogarna, och
jagas själv som ett djur tills han faller för
en kula. Judeka flyttar andra sidan
strömmen, som skiljer den mörka tiomilaskogen
och den ljusa slätten åt och ligger där som
ett svärd, om sommaren blixtrande blått och
med grön slida, om vintern bart och
stål-grått. Som ett svärd i brudsängen, säger
Ju-dekas farmor. Hon gifter sig med en bonde
och föder honom sex barn. Men hon kan
inte fatta rötter i slättjorden. Djupt i själen
ligga minnen av hennes nätter med Bjur,
och när hon återser mötesplatsen under
granen vid det stora stupet, bli de till en röst
som fyller henne helt, som ropar ut sin sorg
och sin längtan. »Minnena trängde ut allting
annat. De voro mäktigare än en vigselring
på handen, än en gård på slätten, än sex
ljusa huvuden och tio långa år.» Bjur är
död, men skogen susar, viskar och sjunger
hans namn, den lockar och binder henne. —
Min är den sjunde, så lyda orden i den visa
hon höres gnola över sitt nästa barns vagga.
Kvällen före dopet går hon till skogs med
barnet, och man finner dem båda döda
nedanför stupet.
Det är endast en antydan om innehållet i
denna berätelse, där personer och händelser
äro liksom omgjutna av naturens egen
mystik och poesi, där skogen spelar med i all sin
gröna härlighet och har själva huvudrollen.
Det är inte utan att man kommer att tänka
på Singoalla, den Rydbergska vildmarks- och
kärleksdikten, som också den handlar om
motsättningen mellan ljust och mörkt blod.
Den romantiska drömmen och den djupa
undertonen av grubbel och vemod finns inte hos
Berit Spong, men väl passionslyriken,
skogspoesien och fornmystiken. Bättre noveller än
Berit Spongs skrivas för närvarande inte i
detta land. Hon behärskar fullständigt
tekniken, och hennes språk har naturlig charm
och poetisk friskhet, och är därtill så
konstnärligt behandlat, att det måste
tillfredsställa den kräsnaste. »Mellan jul och Petter
Katt» och »Min är den sjunde» äro ett
ovanligt skönt tvillingpar, men de övriga sju
berättelserna i samlingen komma icke långt
efter i värde.
En författarinna Elin Hök, som för några
år sedan debuterade som provinsskildrare med
Alvarens folk, har i vår publicerat
berättelsecykeln Majestätets grannar. Titeln klingar
synnerligen förnämt. Men majestätets
grannar äro helt simpelt folk vid en gata i Gamla
stån, som inte har andra privilegier än den att
bo nära slottet och få lyssna till
Storkyrkans klockor. Det cykliska skildringssättet är
detsamma i Elin Hoks båda böcker, men
stoffet är helt olika. På den öländska
landryggen försiggick allt under öppen rymd, inför
havets oändlighet, vid vädrens milda eller
stormiga regemente. Där var det fredliga
köket i prästgården sägnernas och historiernas
hemvist. Majestätets grannar ha sitt
samlingsställe i Trybergskans kök, där luften är
stark av brännvin och stekos. Det är blandad
societet: varelser som kommit på sned eller
åkt utför, som aldrig kunnat kravla sig upp
på livets rätsida eller på grund av ålder och
sjukdom inte orkat hålla sig kvar där utan
sopats undan. Men också människor som
trivas i gränderna, där alla leva in på
varandra och den stela tråkigheten i varje fall
är bannlyst. Till de fina, de snedkomna,
undansopade och bräckliga, höra den
förfallne målaren Heike och den prostituerade Telly
Vinge, de små snälla stackarna Fia Klax och
Gorius Näbb och den blinda judinnan
Ezaline. Bland de senare märkes främst
Try-bergskan, en kvinna som är storslagen i allt
och lika väl vet att trösta en olycklig som
skälla ut en ovän. Hon håller på brännvinet,
detta gamla folkliga botemedel mot
åkommor och sorger, och det finns ingenting som
hon så gärna unnar nästan som en sup. Hon
är realist: hon tycker inte om sorgsna
kärleksvisor om älskande som aldrig fingo
varandra här i livet. »För ska det vara, så ska
det vara nu. Annars kan det just göra
detsamma», brukade hon säga. Fröken Tryberg
har tjänat både Venus och Bacchus och är
märkt av deras tyranni, men när läsaren gör
hennes bekantskap har hon hunnit bli
gammal och förståndig nog att inte spilla
någon dyrkan på den förstnämnda. Hon är
dock alltjämt glädjens prästinna, Svart-
SIS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
