Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konstlitteratur. Några böcker anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nordensvan
L. A. Le Clerc. Riddarsalen i Kristian VII:s palats
i Amalienborg, Köpenhamn. Omkr. 1752.
enligt författarens uttryck, »ett stilanalytiskt
experiment». Huvudvikten »lagd på utslagen
av rokokons egen stilkänsla, på stilhistorien
i vidaste mening», individerna sedda i relief
mot den kulturhistoriska bakgrunden. Den
pedagogiska uppgiften är metodiskt
genomförd med säker hand, det är rent av en
pluggbok, man fått att studera, men det rika
innehållet gör den mera fängslande och
underhållande än flertalet examensböcker.
De olika konstarterna behandlas var för
sig: målning, grafik, skulptur, arkitektur,
ornamentik, kineseri, trädgårdskonst, möbler,
keramik, metall. Den valda ordningsföljden
kan väcka någon överraskning. Författaren
framhåller redan på bokens första textrad,
att »rokoko är ett stilbegrepp, som vunnit
burskap huvudsakligen för rumsinredningen
och konsthantverket». Det är ju obestridligt,
att rokokon i första rummet är en
interiör-och dekorationsstil, för en översikt av
rokokokonsten tycks mig följaktligen rummet,
den inramning tiden skapade för sin tillvaro,
vara den mest osökta utgångspunkt. I denna
inramning inordnar sig måleriet, elegant och
smakfullt fyllande sin plats i ensemblen.
Sätten kunna emellertid vara mångahanda,
och då resultatet är så gediget som här, är
det obilligt att tjata på metoden.
Författaren har valt att behandla tidens
bildkonst, innan han ingår på kapitlet om
dess miljökonst. »Rokokons bildkonst
framför andra är måleriet», och Watteau är här
grundläggaren och genombrottsmannen. Det
officiella, klassiska, doktrinära måleriet från
den store Ludvigs dagar får in på
1700-talet sin motvikt i de galanta festerna och
de intima konversationerna. Watteau får sin
smakbelysande efterföljare i Boucher, och
efter denne erotikens målare följer Fragonard,
idyllikern, och den smäktande Greuze, som
båda överleva rokokotiden. Varpå Tiepolo
skildras som en lysande representant för
italiensk rokoko (hans plafondmåleri sparas
likväl till ett följande kapitel om
miljökonsten) och Reynolds som de italienska
renässansmästarnas mest lysande lärjunge i
nordliga länder. De följande kapitlen äro
ägnade sedeskildrare, observatörer, moralister,
porträttörer och landskapister.
Framställningen är koncis och korthuggen, och
konstnärer från olika länder äro verkningsfullt,
SIS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
