Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konstlitteratur. Några böcker anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nor den s v an
ämbetsbyggen — den kännetecknas av
symmetrisk plan, enkelt yttre, rappade murar,
gärna rustik i bottenvåningen och
rustice-rade lisener.
Bland de lantslott, som Hårleman
tillbyggde och »städade», bör i främsta rummet
Drottningholm nämnas. Hans ändringar i
slottets yttre visa en högst smidig
anpassningsförmåga, om också de båda
längdfasadernas rytm ej helt kunde undgå att lida
på flyglarnas höjande. Uppgiften gällde att
åstadkomma ökat utrymme inom slottet för
dess nya härskarinna, kronprinsessan Lovisa
Ulrika, för hennes gemål, kronprinsen Adolf
Fredrik och för hennes bibliotek, mynt- och
naturaliesamlingar.
Bland de ritningar, dr Stavenow
publicerar, torde den som visar bibliotekets ena
kortvägg överraska flertalet av bokens
läsare. Att detta rum, som betecknats som den
vackraste interiören på Drottningholm, i sitt
ännu bevarade skick är ett verk av J. E.
Rehn är, som bekant, utom allt tvivel.
Enligt Lovisa Ulrikas uppgift i brev till sina
anhöriga i Berlin inreddes biblioteket emellertid
redan 1747. Fackmän ha uttalat sin förvåning
över att Rehn kunnat visa sig vara så före
sin tid — den utsökta interiören
representerar ju övergång från rokoko till
gustaviansk stil. Dr Stavenow löser gåtan genom att
framlägga den ritning till biblioteket som
Hårleman utfört. Enligt Stavenows mycket
trovärdiga åsikt omskapades rummet av Rehn
omkring år 1770 — Hårleman var då
längesedan död, och den smak, hans
biblioteksinredning från 1747 representerat, var urmodig
och kunde saklöst uppoffras. —
Hårlemans insats som kyrkoarkitekt har
huvudsakligen historiskt intresse. Även på
detta område fick han mest »städa» och
ombygga. Han blev specialist på kyrktorn,
ivrade för de höga götiska tornspirornas
slopande — de »spitsiga» spirorna voro
eldfarliga, framför allt vid åskväder — och för
deras ersättande med relativt låga tornhuvar
i italiensk smak. Typiskt Hårlemanska huvar
blevo exempelvis de som uppsattes på
Uppsala domkyrka och i Stockholm på Klara och
Jakobs kyrkor — dr Stavenow vill
tillerkänna Hårleman även Strängnäs’ domkyrkas
vackra tornhuv och »har svårt att övertygas
■om», att denna är ett verk av J. E. Carlberg,
som förut efter tävlan med Hårleman fått
ritningar till Stockholms Storkyrkas torn
.stadfästade. En utsökt lösning av en öm-
tålig uppgift hade Hårleman åstadkommit i
fullbordandet av det Karolinska gravkoret i
Riddarholmskyrkan, där han med överlägsen
anpassningsförmåga krönte den av Tessin
d. ä. uppförda barockbyggnaden med en
smakfull attika och kupol i rokoko.
Hårleman blev rokokostilens banbrytare i
Sverige, han blev Tessin d. y: s närmaste
efterföljare, och han fick själv värdiga
efterföljare i Rehn och Adelcrantz, som beteckna
den gustavianska smakens genombrott. Hans
rastlösa verksamhet klarlägges i dr
Stavenows omfattande arbete på en gång
överblickande och detaljbelysande. En mycket
frikostig bildföljd — inemot 200 bilder — ökar
bokens intresse. Och denna boks tillvaro
väcker längtan efter lika innehållsrika studier
av den gustavianska epokens byggnadskonst
och dess främsta mästare.
En lika ståtlig och påkostad volym som
denna Hårleman-monografi är Nils G.
Wol-lins studie av Drottningholms lustträdgård
och park — även den en gradualavhandling.
I den inventering av svenska kulturvärden,
som för närvarande pågår, har dr Wollin för
sin del valt ett föga odlat område,
trädgårdskonsten. Han debuterade med ett par
studier av Kungsträdgården i Stockholm och
av Ulriksdals slottspark, och så följde denna
med anslag av Längmanska kulturfonden
utgivna Drottningholmsskildring, som är på
en gån g en noggrann historisk undersökning
och — för att använda ett uttryck som jag
minns från bokannonser i min barndom —
en prydnad för salongsbordet. Texten
upplivas av 130 gedigna bilder, och när man läst
denna text till slut återstår nöjet att genomgå
en resumé på franska. Källförteckningen
upptar ett 60-tal tätt tryckta sidor.
Hedvig Eleonoras Drottningholm blev som
bekant före Stockholms slotts tillkomst
centralverket i Sveriges karolinska konst. Det
blev Sveriges Versailles, men det blev ingen
tom efterbildning, slottet vid Mälarstranden
erbjöd en tavla av helt annan karaktär än
den store Ludvigs måttlösa anhopning av
byggnader på slätten i Isle de France. Att
Nikodemus Tessin d. y. i den franska
trädgården vid Drottningholm sökte åstadkomma
ett motstycke till Versaillesparkens grandiosa
perspektiv från slottsterrassen fram till
La-tonabassängen och vidare förbi parterrer, bos-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
