Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Den irländska nationalteatern. Av Walter Starkie. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Starkie
sätt bygga upp en keltisk och irländsk
skola av dramatisk litteratur. Vi hoppas att i
Irland finna en ofördärvad och fantasirik
publik, genom sin medfödda kärlek till
vältalighet van att lyssna, och vi tro att
vår önskan att på scenen framföra Irlands
djupare tankar och frågor skall
tillförsäkra oss ett välvilligt mottagande och den
frihet att experimentera som ej finnes i
engelsk teater, och utan vilken ingen ny
rörelse inom konst eller litteratur kan
lyckas. Vi vilja visa, att Irland ej är något
hemvist för grovt gyckel och opålitlig
sentimentalitet, såsom det ofta framställts,
utan ett hem för en gammal idealism. Vi
förlita oss på bistånd från alla irländare,
vilka äro trötta på att bedömas oriktigt, i
utförandet av vårt verk, som står
utanför alla de politiska tvister, vilka splittra
vårt land.»
Detta manifest är av stort intresse,
emedan det lägger tonvikten på den politik,
Abbey Theatre alltid fört. Där har alltid
främst av allt funnits en intensivt
patriotisk inställning hos Abbey Theatres
författare, och de som skola skriva historien
om Irlands kamp för självständighet
kunna icke undgå att studera denna
dramatiska rörelse just för det ljus den kastar
över politikens ebb och flod. Friheten att
experimentera har alltid varit teaterns
livsvillkor, emedan den öppnat möjligheten att
fostra en skola av författare så väl som
av aktörer. Hur många författare från
Synge till O’Casey ha icke lärt dramats
konst i Abbey Theatres verkstad! En av
de viktigaste meningarna i det manifest,
vi i sammandrag återgivit, rör Irland
som hemvist för gyckel och opålitlig
känslosamhet. Det har krävt alla intellektuella
irländares ansträngningar för att kunna
slå ihjäl »teaterirländaren», och det är
sannolikt, att det ej alls var dessa som
dödade honom, utan de unga irländska
revolutionärerna, väpnade till tänderna för en
idé. Teaterirländaren var mycket populär
i England, och vi möta honom ännu i
sånger, sjungna efter middagen vid gladlynt
pokulerande, eller också uppenbarar han sig
emellanåt på Londons teatrar i
sentimentala skådespel, vilka gå rekordartat,
sådana som »Paddy det näst bästa» eller
»Abies irländska ros». En sådan
irländare har alltid ett blomstrande utseende
och ett skämtsamt sätt, dunkar er i ryggen
första gången ni träffas, talar några
irländska schabloner och önskar er »top o’the
mornin’». I sina vanor är han sorglös,
begärlig pä en flaska whisky eller en sejdel
öl, och sina pengar strör han till höger och
vänster. Vid alla tillfällen är han redo att
gjuta floder av sentimentala tårar efter
att ha narrat er att skratta hjärtligt åt
hans pajasupptåg. Teaterirländaren var
en skapelse av den överlägsne
engelsmannen, som betraktade honom liksom de
Tu-dorska kungarna sågo på Touchstone. Var
och en, som har läst de irländska
skådespel vilka äro skrivna sedan Abbey Theatre
började sin rörelse, måste bli frapperad av
skillnaden i synpunkterna. Den irländske
bonden har icke stor likhet med det
förflutnas rödkindade hjälte; han är tvärtom en
envis, bitter dödlig: i stället för att vara
fyllig och vinnande är han en mager, tyst
individ med en utomordentlig förmåga att
gå till botten med verkligheten. Det lönar
sig inte att be den moderne irländaren
dunka er i ryggen och berätta de gamla
enfaldiga historierna för er. Han är en
allvarlig realist, som ser rakt igenom er. Han
kan förställa sig och sätta ihop underbara
sagor, men endast för att bedraga er och
nå sina egna mål.
När vi tala om den irländska
teaterrörelsen och dess strävan att hålla upp
spegeln framför naturen, få vi inte glömma
den ende världsberömde irländare, som
gjort mer än någon annan för att förklara
irländsk mentalitet — George Bernard
Shaw. Shaw har blivit en europeisk figur
av gigantiska mått, och Sverige erkände
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
