Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Den irländska nationalteatern. Av Walter Starkie. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Det realistiska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Starkie
fastän det inte är ett väl uppbyggt
skådespel, intressant på grund av sitt problem.
»The Fiddler’s House» (i sin ursprungliga
form kallat »Broken Soil») visar djupare
egenskaper hos Padraic Colums konst,
därför att det ingår ett poetiskt element
däri. Conn Hourican påminner om en
Synge-figur, han är en vandrande
fiolspelare, som aldrig är lyckligare än då han
får spela för en beundrande publik på ett
värdshus, när öl flaskorna gå från hand
till hand. Han är också bonde och har
egna barn att föda och uppfostra, ty hans
hustru är längesedan död. Det är tur för
honom att hans dotter Maire har en stark
vilja och den beslutsamhet som Conn
saknar. Det är hennes starka inflytande som
avhåller honom från att bryta upp och
återtaga sitt vandrande liv med fiolen.
Men pjäsen är Maires tragedi, inte Conns,
ty på slutet måste hon avstå hem,
giftermål, lycka — allt, för att följa sin svage
gamle fader i hans vandrarliv. Colum
framträder med en viss kraft detta skådespel,
och ibland påminner han om Synge — men
en Synge i moll, utan något av bitter,
saltad humor. Han tyckes älska att teckna
gamla män, ty i »Thomas Muskerry», ett
annat av hans skådespel, är huvudpersonen
ett motstycke till gamle Conn. Thomas
Muskerry är föreståndare för ortens
fattighus och en gestalt i stadens liv.
Skådespelet visar med hänsynslös precision det
föraktliga och ovärdiga liv, som
bourgeoisien i en irländsk stad lever, där det inte
finns något att intressera sig för utom
simpelt skvaller, intriger och dryckenskap.
Muskerry blir ett byte för alla sina
släktingar, och så småningom sjunker han ned
i armod, tills han slutligen dör som
fattighjon. Stycket är osminkat realistiskt, men
där finnes ett mycket fint drag, för vilket
Colum har att tacka icke sin yttre, utan sin
inre iakttagelse. Den gamle blinde
säck-pipsblåsaren är en själsfrände till Conn
Hourican, men är en vänligare själ: när
Muskerry ligger död i fattighuset, spelar
den gamle piparen, och när ridån faller
ledes han ut i solskenet och går bort, stilla
spelande för sig själv. Detta drag ger
skönhet åt ett drama, som utspelas i en grå och
fattig miljö. Om Colums verk i Amerika
skola vi nu ej tala, då det ligger utanför
ramen till denna skildring av vår irländska
nationalteater.
Bland andra författare av
bondeskådespel kunna vi nämna George
Fitzmau-rice, Seumas O’Kelly och W. F. Casey.
Fitzmaurice skrev år 1907 sitt första
skådespel, »The Country Dressmaker» — en
fyndig fars, som ännu mötes med
applåder av Abbey Theatres publik. »The
Moonlighter» är ett mera allvarligt stycke,
som visar Fitzmaurices stora
karakteriseringsförmåga. Hjälten, Peter, en gammal
Sinn-Feinare, är ett relikt från forna
storhetsdagar i motsats mot sin son Eugene,
som representerar den nuvarande mesiga
tiden. I detta skådespel kunna vi få en
förkänning av det raseri som bröt ut några
år senare bland de irländska bönderna, när
ledarnas nationella idealism behövde deras
hjälp. Seumas O’Kelly satiriserar i »The
Bribe» över provinsiell politik. I sin stil
påminner pjäsen om Boyles »The
Elo-quent Dempsey», men den är mindre
artificiell. Alla boss-systemets oarter:
översitteriet, de tarvliga intrigerna,
valkorruptionen, passera förbi våra ögon. Dessa
bondepjäser av yngre författare utgöra
sannerligen icke någon behaglig läsning. AE
sade en gång om dem: »vi hava utbildat en
ny och intelligent skola av irländska
dra-matici, som säga att de hålla upp spegeln
framför den irländska bondenaturen, men
de återspegla intet annat än dekadans. De
älska att skildra själssjukdomens
tilltagande mörker, grobianen, som slår sin
hustru, och den svage stackaren, som av
olyck-lik kärlek super ihjäl sig.»
Bland dessa realister var det en som
trängde djupare ned i bondens personlig-
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
