Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Forna blå somrar. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Forna blå somrar
dar och upplagsplatser och
vattensamlingar och vild flora fram till planket, bakom
vilket kammar junkarens stolta almallé, som
nu ligger i skugga, liksom leder in till vår
stad. Och så igen över bron mot stadens
tornspiror och hus, mot ett redan
aftonstrålande väster . . . och upp genom vår
skuggade gård . . . och vi äro hemma.
Puh!
Men i själen och i nattens dröm lever
det ödsliga strandpartiet, dess, som jag
då tycker, vilt vitskummiga böljebrott.
Här lever det sitt eget liv liksom långt
borta i ett annat hörn av planeten eller
kanske på en annan planet, en mörk ooh
förkastad. Ty sin milt djupblå sommar
behåller det ej i min dröm, jag ser grågröna
böljor under en svart apokalyptisk
himmel gjuta skum på stranden, och
ojämförligt vildare fräsa de vita
böljekammarna .. .
Men denna fjärran vision snuddar ej
vid livets verklighet, och sommarns
ljusdager över den lilla staden med skutorna
och ån står ända in i det rum, inklämt
mellan huslängorna, där jag en dag
sitter ensam vid bordet och läser romersk
kejsarhistoria.
Då ser jag plötsligt på grannhusets
stora skorsten tvärs över gården ett solsken
lysa melankoliskt aftonrött emot azurn —
som åter oemotståndligt lockar ut, ut.
»Klangens barn bebo de blåa landen»
heter det i en gammal dikt, den jag i detta
ögonblick djupt förstår. Det är omöjligt
att sitta inne i sitt skuggiga rum, när det
fria därute glänser som nu.
Och det drager mig, denna gång ensam,
långt bort — långt från torg och gator,
hän över Berget med den mäktiga
granplanteringen, som plötsligt gör halt som
ett led soldater mot norr, där provinsen
öppnar sig så långt man ser.
Men längs en liten stig, halvt
övervuxen av hedens gräs, går jag ut i den
stora friheten och landsbygdens
enslighet. Västervalvets milt sjunkande sken
följer mig. Mitt på heden står grå stugan
på sin plats — liksom övergiven. En vit
lantkyrka skönj es långt borta, och rätt
vad det är framträda plötsligt vid en
sänkning av vägen allvarsamma fjärrblå
parkdungar på ömse sidor.
Men jag går vidare, det blir ordentlig
landsväg mellan gårdar och täppor och
dungar. Och till sist är jag framme vid
min stuga med det halmtäckta taket och
de låga fönstren och trädgården
därbakom. Hunden Milo hoppar högt i sin kedja
av igenkännandets glädje, och mitt
hyggliga bondfolk kommer ut och hälsar
godkväll, och solen går r.ed och svalkan
sprider sig, och mellan trädgårdens äpple- och
körsbärsträd står sommarkvällens bleka
stjärna.
Men inne i det skymmande låga rummet
samlar känslan plötsligt i ett tacksamt
andedrag all dagens och sommarens rikedom.
Och det är andakt inför tillvaron och
kvällens klarhet, fast man kanske inte kallar
det så, när man bara är fjorton år.
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
