Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Posthumt av Ernst Ahlgren och Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
finns det inga jäsande krafter, intet att sätta
livet på spel för, intet att ge eggelse. Här
finns inte rum, inte luft. Jag kvävs i
dessa dvärgförhållanden.» Åt en person gav
hon sig omsider på nåd och onåd. Hon
ställde sig under Brandes’ kommando,
propagerade hans åsikter bland vänner och
bekanta i Stockholm, kallade honom »Herre»
och undertecknade sig i brev »er tillgivne
och oduglige vapendragare». Men hon var
ingen pålitlig vasall. I sina privata
anteckningar liknade hon sin herre vid allt det
halaste och otäckaste i djurvärlden, vid
kattor, tusenfotingar, »djur med en oändlig
mängd ringar». Hon gjorde ordentligt klart
för sig sina villkor. Vad som bjöds henne
var detta: »hundradedelen av ett hjärta att
hyra på månad». För denna ringa gåva
skulle hon riskera den fria ställning som
författare som hon strävat sig till. »Nej
tack», sade hon och strök ett streck under
slutsummorna. »Jag är inte fullt så menlös
som du tror.»
Man kunde kanske få den föreställningen
att hon var menlös, när man såg henne
eller läste hennes böcker. Hon var stel och
bortkommen i umgängeslivet och
beskedlig i sitt författarskap. Men som människa
bland andra bar hon en mask, och som
berättare var hon bunden vid sin tids litterära
temata och tycken.
Ensam med dagboken är hon däremot helt
sig själv. Hon är städse i rörelse, vaken
och spänd; det är sällan hon har en lugn,
befriad dag. Hon vankar omkring som ett
inburat djur, driven av inre hets. Hennes
ärelystnad är enorm, hon strävar förbittrat,
förtvivlat att komma sig upp, eggar sig med
tillrop och gisslar sig med hånsord. Hon är
hänsynslös och cynisk, ingen god natur utan
en högmodig övermänniska. Hon är snar
till harm, och hennes vredesutbrott äro
storslagna. »Ilskan, det sårade högmodet,
smärtan — hela det spann som är satt till att
slita mig i sönder — hade tagit betslet
mellan tänderna och jagade mig åstad», säger
hon en gång med en utomordentlig bild.
Hon beundrar de djärva naturerna, i sina
yngre romantiska år en fribytare som
Byron, senare en kvinna som George Eliot,
som bröt mot konventionen och levde i
laglöst äktenskap med G. H. Lewis, och en
kon-dottiär som Georg Brandes. Med den
Strindberg som hon lär känna i
Tjänstekvinnans son känner hon genast sympati,
frändskap. »Jag år stormgalen i den,
alldeles vildförtjust», skriver hon omedelbart
efter att ha läst boken. »Jag har aldrig
förstått Strindberg förr. Nu håller jag av
honom — om han så sparkade mig. Ty en
sådan mänsklig, söndersliten, sympatisk
människa kan man förlåta sådant, som skulle
komma en att hata en småsjäl för hela
livet.» Det är ord som visa hennes
inneboende djärvhet och övermod.
Tjänstekvinnans son kom säkerligen att stå som ett
vägmärke för henne vid hennes uppgörelser i
Stora boken med tiden, omgivningen och sig
själv. Här var en man som hänsynslöst gav
sitt eget liv, sina anhöriga och vänner till
pris åt offentligheten. Var det inte
framför allt detta exempel som gav henne mod
att göra något liknande?
Ingen kvinna har före Ernst Ahlgren
biktat sig så som hon gör i sina dagböcker
och brev. När de tre systrarna Brontë i sina
romaner slogo an en dittills ohörd
passionerad ton och fritt och oskuldsfullt yppade
kvinnohjärtats hemligheter, väckte detta
allmän uppståndelse. Ernst Ahlgren går
emellertid vida längre. Om åtskilligt i hennes
anteckningar kan det sägas vad hon själv
med en frän naturalistisk bild yttrar om ett
brev hon skrivit: »Det är så omedelbart, att
det ryker om det som av nyslaktat kött».
I våra dagar finns det en nordisk
författarinna som har detta starka temperament
och denna omedelbarhet i skildringen:
Sigrid Undset. Obunden av teorier och med en
rikare fantasi, en större gestaltningsförmåga
än Ernst Ahlgren lyckas hon på ett helt
annat sätt att ge sig i sina romaner.
»Patetisk — sentimental — tragisk och
full av romantik» — så hade en vän till
Ernst Ahlgren förebrående och litet
hånfullt karakteriserat henne. »Kanske»,
anmärkte hon härtill eftersinnande. »Men det
han kallar så, det ligger mig i blodet. Jag
är lidelsefull.» Denna karakteristik
överensstämmer med den Lundegårdska som vi
började med att citera. I »Dagboksblad och
brev» Iår man känna de sidor av Ernst
Ahl-grens väsen som endast tillfälligtvis komma
till synes i hennes berättelser. Det är en
stark och ängslande läsning. Ingen kan väl
därvid undgå att säga sig detsamma som
Vilhelm Ekelund i sin betraktelse över Ernst
Ahlgren i Böcker och vandringar: »Men
vem är värdig att nalkas sår ur vilka en
människas hemligaste hjärteblod sipprat ut!
576
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
