Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Snoilsky och Zachris Topelius. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Ca s tr én
hos folket. I Sverige ser man dess värre
icke till sådant. Hos oss grälar man blott
om materiella fördelar, om brödtullar o.
d. För övrigt tycks det som all spännkraft
vore förbrukad — landets försvar
försummas på det sorgligaste i en tid, då alla
andra folk stå väpnade till tänderna och då
en 90-årig gubbes svaga livstråd är det
enda hindret för utbrottet av en
världskamp, sådan som släktet aldrig bevittnat.
Skall det tillåtas ett folk, som under %
sekel förlorat all offervillighet under den
förslappande inverkan av lugn och
välmåga, att vid en sådan strid sitta helt
fredligt och skära pipor i vassen? Skola ej
fastmer de, vilka hemfallit åt försoffning
och självvald värnlöshet, få betala för de
andra vid den stora uppgörelsen? Sedan
många år tillbaka ser jag Nordens framtid
i mörka färger. Det kommer mig ofta
före, som hade det varit bättre om Sverige
—Norge 1864, utan att betänka den olika
striden och det sannolika nederlaget,
kastat sig i breschen för Danmark. Då hade
de tre skandinaviska folken inför sig
själva hävdat sin samhörighet, och i själva
olyckan räddat aktningen för sig
själva, liksom italienarne efter Novara.
Folken måste hava något mål att leva för,
någon tanke, något framtidshopp, som de i
tysthet nära med sitt hjärteblod, till dess
en gång uppfyllelsen kommer, den som så
ofta var en galenskap för de kallt
förståndige. Folkens lycka kan ej hopsummeras
efter handelsbalansen. Vore denna aldrig
så förmånlig, äro vi dock tiggare, när vi
ej leva för något som bringar eld i ögat
och rodnad på kinden, blott vi tänka
därpå. Vad räddade vi åt oss 1864 genom
vårt stillasittande? Ett hundratal
millioner kanske, på bekostnad av den nordiska
enhetstanken, nu en gång för alla jordad.
Tvisten med Norge skulle aldrig uppstått,
om Sverige den gången tagit Nordens
fana i sin hand, och dignande insvept sig i
den, så som studenterna ännu i dag sjun-
ga, men icke gjorde.» Missmodet ökades
av hans fruktan att poesien höll på att
övergiva honom. Efter Topelius’
sjuttioårsdag skrev han i mars 1888 till denne:
»Det är därföre att själva urkällan till din
sång rinner upp ur eviga djup som den
aldrig fryser till eller utsinar. — Jag
däremot, som icke känner mig äga en så fast
centralpunkt för livsåskådningen, vilken
för mig skiftar och växlar med stigande
och fallande stämningar, jag befarar ofta
att min ådra är på upphällningen. Tingens
yta har alltför ofta kommit mig att
glömma deras kärna. Då ögat ej mer ser
färgerna så livligt som förr, kommer
någonting fram som stöter på fattigdom. Ibland
förefaller det mig, som vore min
sistut-givna samling ett avsked till strängaspelet
. . . Jag finner där ej nog melodi och det
är huvudvillkoret för all lyrik. Allt som
ej bäres upp av en inre sång, är ej gjort
för versen, utan kunde lika gärna sagts
på prosa.»
Då Topelius i början av 1889 för
Snoilsky uttalat sina farhågor för att detta år
liksom året 1789 skulle tända en
världsbrand, svarade Snoilsky, med vars
ragna-röksideer detta så ypperligt stämde
överens, i ett brev av den 8 februari: »Jag för
min del söker och finner där (i hemmet)
det bästa botemedlet mot den oro, den
nedslagenhet som vill gripa mig vid tanken
på de stora världshändelser, som alldeles
tydligt förberedas — en fruktansvärd
uppgörelse nationerna emellan, som skall
sträcka sina verkningar till den minsta
vrå av vårt gamla Europa. Jag tror som
du att återvändandet av 89 är ominöst.
Däremot vill jag icke tro att Frankrikes
roll en gång för alla är utspelt. Det
sjudande galliska blodet är ännu den
Malström som hindrar idéernas hav att
tillfrysa. När jag här på nära håll har
tillfälle att se det cyniska hån mot »idéologi»,
det skrvmteri, det kryperi för makten, som
blomstrar yppigt under pickelhuvans hägn,
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
