Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Soldaten i kriget. Av Karl Ragnar Gierow - Jörgen Block. En lyrikersilhuett. Av Sven Cederblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Soldaten i kr i ge i
ligt sammanhang. Den litterära psykos, som
efteråt kommer honom att skildra det, är
ingenting annat än den förtryckta
personlighetens behov av upprättelse. Han tar
revansch på det opersonliga ödet och förvand-
lar det till sin egen, enskilda upplevelse. Han
övervinner dess likgiltighet och befaller det
att bliva den bakgrund, mot vilken han
ställer den skräckslagna, förintade, triumferande
individen.
Jörgen Block
En lyriker sil hu ett
Av Sven Cederblad
ET VÄRDEFULLA, visa,
syntetiska utsäges lågmält. Tesen
ropas ut, antitesen likaså, men
kanske i ännu gällare ton; den
som drager syntesen talar lugnt och stilla.
När Jörgen Blocks lyrik är som bäst, är
den mättad av livserfarenhet och upplevelse,
förtätad, syntetisk, lågmält. Det kan vara en
kritikeruppgift att skapa tystnad kring
dämpad, överröstad lyrik.
Jörgen Block, vars psevdonym jag icke
anser mig ha rätt att avslöja, är icke blott
lyriker utan även sagoberättare för små och
stora barn; därtill är han en kunnig
växt-kännare och växtfotograf. Sagoberättaren
träder ej sällan fram också i hans diktning,
exempelvis i följande försommarbild, som
skulle kunna illustrera en barntidning:
Nu spinner juni brudelin på spolen,
och gökfar själv spår bröllop före kväll.
Den gröna vassen tyst ur vattnet dyker.
Och asparna ta på sig helgdagskjolen.
I gräset stämmer syrsan ren fiolen,
och prästkragsfar står redo vid sitt tjäll.
Stundom bli botanikern och sagoberättaren
ett inom poeten, såsom i en strof ur
»Intermezzo» :
O, fria vandring över ljung och sten,
när havet blixtrade och solen sken!
Och äventyrsprinsessan, färdens mål,
en sällsynt Carex, log ur klippigt hål!
En gång för ganska länge se’n hade den
som skriver dessa rader det ej ringa nöjet
att medfölja på en sådan vandring på
Nord-koster, då »havet blixtrade och solen sken»,
och blev då slagen av poetens och växtfoto-
grafens snabbt upptäckande blick för det
utsökta i blomstergudinnans värld, av hans
ömhet om hennes barn, av hans förmåga att
se, där en annan gick blind förbi. Detta
trägna samliv med naturen har tvivelsutan
skärpt poetens sinnen för nyansen. Han har
ock blivit en lyssnare och betraktare. Hans
dikter vittna nästan allestädes om att det är
en hängiven naturälskare och iakttagare som
för penna och pensel, liksom å sin sida
författarens många tidskriftsuppsatser om
kamera jakt i Floras sälla jaktmarker bära
oför-tvdbara spår av att det är en poet som
berättar eller beskriver.
Jörgen Blocks första diktsamling,
Monologer (1913), inledes av ett »Förord», vari
förklaras, att diktaren är en pessimist som
»finner natten mörk och regnet vått», men
en pessimist som trots allt tror på livet
självt. Visserligen bestyrkes denna
självdeklaration till alla delar av hela Jörgen Blocks
senare diktning, men den är dock strängt
taget icke alldeles nödvändig. Så följa fyra
diktcyklar. I den första, Från Bohuslän, har
lyrikern dragit upp konturerna kring den
värld, som han gjort till sin med
upptäckarens rätt. Den är geografiskt sett Bohuslän:
Här känner jag så väl var gränd, vart hus,
var blå kontur kring fjordens spegel grå.
Den är litterärt taget ett område av
poetisk realism, av intim naturskildring som
underlag för stämning eller reflexion. Stundom
blir Jörgen Blocks verskonst egendomligt
suggestiv och kan i sin stora enkelhet föra
tanken till Goethes oupphinneliga über allen
Gipfeln. Man lyssne till denna strof:
653
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
