- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
655

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Jörgen Block. En lyrikersilhuett. Av Sven Cederblad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jörgen Block

Ibland om natten
dess spel du ser
på rullgardiner
som skyggt fällts ner.

Samma år som Skymningsballader utkom
också Intermezzo, ett tunt häfte, som dock
rymmer ganska mycket.

Tonen är här mera bitter, diktsamlingen
mera personligt biktande än Monologer. Det
är strödda tankar, somliga med aforistisk
spets, vassa eller innerliga, väl sagda eller
mindre pregnanta, värdefulla eller mindre
lödiga, som föredragas i en följd av fyrradiga
strofer. Första strofen lyder:

Av fyra bräder spikas hop vårt sista
torftiga hem, när våra ögon brista.
Så snickrar jag åt något ingenting
av fyra rader hop en enkel kista.

Om också sammanhanget mellan stroferna
är ganska lösligt, om den också går i alla
tonarter utom den högtidliga, så har dikten
dock sin bestämda enhetliga karaktär. Som
motto över den kunde man sätta den
åldrande Voltaires ord till m: me du Chåtelet:

Qui n’a pas l’esprit de son åge
de son åge a tout le malheur,

såvida man inte föredrar Heidenstams
formulering :

Det är ett brännsårs smärta
att känna ungt sitt hjärta,
se’n tiden allt förblekt.

Från kortare utflykter återkommer poetens
tanke ständigt till temat om själens obotliga
ensamhet, känslans oundvikliga kallnande,
årens allt snabbare flykt, klyftan mellan man
och kvinna. Vad som trots allt kan ena
angives med strofen:

Djupt under orden går från själ till själ

en hemlig ström — fördolda dunkla flöden.

Må orden såra eller göra väl —

den dolda strömmen blott ger livet eller döden.

Rent språkligt sett äro icke Jörgen Blocks
tre första diktsamlingar alldeles otadliga.1
I detta fall betecknar hans senaste samling
lyrik ett framsteg.

Efter lång tystnad har Jörgen Block
givit ut sitt hittills sista häfte lyrik, Januari
(1929). Rubriken är betecknande. Har hans
fantasi förut funnit sig bäst till rätta med
det brutna, skiftande och bedrägliga dager-

1 Stötande äro pluralformer som ögona, örona,
ordena, arena, träna, kupider; norvagismer som
förår, sölvgrå; en stavning som mocuante, etc.

spel, som är ett karakteristikon för april och
de dagar då september glider över i
oktober, så står nu en »strävare luft kring
livet». Januari ter sig icke längre som
början till ett nytt år utan enbart som
vintermånad.

Litet båtar det sörja
vad söm var.

Av blommorna stå i vintersnön
de döda stjälkarna kvar.
De hade sin tid
och den gick ut.
Nu blomma drivorna blott
kring frostig knut. ■

Läpparna äro hårdare sammanbitna i
denna diktsamling. Man möter mannaålderns
pessimism, den mera sträva, mindre
deklamatoriska, trots allt mera ödsliga. Den söker inte som
den ungdomliga sin tröst i stora ord eller
lättköpt cynism. Det är icke längre så långt
till döden. Som den främsta dygden prisas
uthålligheten. Denna diktsamling har icke
blott ett poetiskt utan också ett etiskt värde
(de orden behöva inte stå som varandras
motsatser).

Ett episkt inslag — något nytt i Jörgen
Blocks dikt — har diktsamlingen fått genom
genre-bilden Handeln i hörnet och de
»Norrländska silhuetterna» Farmor och Simon
Långström. Poemet Flyttfåglarna framhäver
den okuvliga framåtandan, en ny variation av
ett gammalt motiv. Om intensiv upplevelse
vittnar dikten En man drog bort. Än mera
att säga har dock dikten Där brann ett ljus:

Där brann ett ljus i mörkret.
Där sjöngs en sång i natten.
Kom, hjärta, o hjärta,
drick livets vatten!
— Vem är det som sjunger?
Vem tände det ljuset
i natten sena?
Var flödar livets vatten,
det klara, det rena ?

Den rösten klingar främmande i teknikens
och mekaniseringens tid. En man hörde den,
när han höll in sin bil, där vägen krökte sig
ut i mörkret. Han lyssnade spänt, men blott
för ett ögonblick.

Han ryckte tyst på skuldran
och rörde åter ratten.
Och åter flög bilen
framåt i natten.
— Vad angår mig den sången?
Vad rör mig det ljuset
i natten sena?
Vem tror på livets vatten,
det klara, det renar

655

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0711.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free