- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
692

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Edith Södergran. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

set, nära ryska gränsen i Finlands
sydöstligaste hörn, där hon tillbragt
somrarna som barn och som hon nu, med
undantag för ett flyktigt besök i Helsingfors
våren 1917, inte lämnade förrän hon dog,
trettioett år gammal, på midsommardagen
1923. Hennes sista år blevo svåra även ur
rent yttre synpunkt. Fadren, liksom hennes
mor till börden svensk österbottning, hade
dött ett par år innan hon kom hem, och
vid revolutionen förlorade familjen hela
sin förmögenhet: mot slutet hade den rena
misären stigit inom dörrarna. Trädgården,
där hon älskade att arbeta, växte igen
kring den ensliga, allt mer förfallna
villan ; för fantasien står det kring Raivola
under dessa år en ohygglig stämning av
halvryskt fantastisk, ödslig fattigdom med
ogräsbevuxna trädgårdsgångar och
gist-nande, oeldade rum som i en övergiven
sommarvilla — den stämning, man minns
från Strindbergs Tschandala, Edith
Södergrans död uppmärksammades knappast
utanför den trånga krets, som bildades av
hennes litterära trosfränder.

Dessa torftiga fakta äro i det närmaste
allt, man vet om Edith Södergrans levnad.
Men de hjälpa oss i alla fall en bit på väg,
då vi söka förstå den dikt av eld och blod,
den flamma av måttlösa drömmar och
måttlös självhävdelse, av skygg
jungfrulighet och naken hänsynslöshet, som’ slog
upp ur hennes fattiga, ensamma år. Hon
verkar så sällsam och överraskande delvis
därför att hon fullkomligt saknar rot i
svensk tradition; det förefaller närmast
vara en tillfällighet, att hon skrev på
svenska och inte på ryska eller på det språk,
som talas i landet öster om sol och väster
om måne. Jarl Hemmer har till hennes
valda dikter skrivit en sällsynt klok,
levande och vacker inledning — så mycket
vackrare, om man vet att hennes fanatiska och
i regel rätt obegåvade eftersägare ständigt
spela ut hennes diktning just mot
Hemmers egen, mer traditionsmättade och till-

gängliga konst. Han berättar där, att hon
t. ex. inte alls kände till Fröding. Däremot
talade hon vid sitt besök i Helsingfors
»hänfört om de yttersta dagarnas ryssar
— främst Severjanin — vilka i det
futuristiska Petersburg höllo konstnärsseanser
med dödskallar och grön belysning». Det
inflytande från nittiotalet, som hennes
hemmasittande jämnåriga särskilt på
denna sidan Ålands hav haft att söka
frigöra sig från, ersattes för henne direkt av
intryck från den internationella
expressionismen. Därför har ingen svenskspråkig
skald, inte ens Diktonius eller Artur
Lundkvist, så helt och osökt kunnat göra det
modernistiska formspråket till sitt eget
som Edith Södergran, den renodlade
modernismens första företrädare här i
Norden.

Hennes av allt att döma allra tidigaste
dikter äro visserligen av en helt annan
typ: korta, visartade, utomordentligt
suggestiva strofer, som åtminstone i mitt
tycke avgjort måste räknas till det yppersta
hon skrivit. Först under sina sista
levnadsår förmådde hon överträffa den
omedelbara lyriska intensiteten och den självklara
helgjutenheten i dikter som Skogsdunkel,
Höstens dagar eller Skogssjön:

Jag var allena på solig strand

vid skogens blekblå sjö,

på himlen flöt ett enda moln

och på vattnet en enda ö.

Den mogna sommarens sötma dröp

i pärlor från varje träd

och i mitt öppnade hjärta rann

en liten droppe ned.

Liknande dikter ha dock även andra
skrivit, om också inte med samma
egendomliga färg över den mytskapande
fantasien. De äro dock en avläggare, låt vara
ytterst personlig och förtätad, av den
romantiska naturpoesi, som
finlandssvenskarna fått i arv efter Topelius och Runeberg.
Och lika litet som de utomordentliga
lyriska landskapsminiatyrerna i Vilhelm Eke-

692

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0752.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free