Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Thomas Mann. Av Sten Linder. I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Th ornäs Ma n n
Rinnlingen, vilken först med nyfiket intresse
låter honom göra henne sin kur och sedan
dödar honom med sitt förakt som ett
obehagligt djur... Eller det kan vara endast ett
avsigkommet subjekt som Lobgott Piepsam
(i novellen Der IVeg sum Friedhof), vilken
hopplöst hemfallit åt dryckenskapen och
förlorat sitt levebröd. Han möter en dag sitt
öde helt enkelt i en velocipedryttare, som på
gångvägen till kyrkogården trampar förbi
honom »med blixtrande pedaler ut i Guds
fria natur, hurra!» I en riktig aning, att
det är livet självt som far om honom utan
att be om lov, försöker Lobgott Piepsam att
hejda cyklisten på den förbjudna vägen, och
då detta icke lyckas, får han ett hysteriskt
raserianfall och blir själv bortfraktad i en
ambulansvagn ... Slutligen kan också bara
bristen på självförtroende vara alldeles
tillräcklig för att bringa en människa på fall —
det är vad den estetiske dilettanten i
novellen Der Bajasso erfarit: »Var hur du vill,
lev hur du vill, men visa en käck tillförsikt
och intet ont samvete, och ingen skall vara
moralisk nog för att förakta dig. Upplev å
andra sidan förlusten av enigheten med dig
själv, förlora självbelåtenheten, visa att du
föraktar dig själv, och på fläcken kommer
man att ge dig rätt.»
Med vilken blick betraktade nu denne
diktare sina vilsna fåglar? Var den kvarlåtne
Lobgott Piepsam en tragisk eller en
uteslutande ömklig figur? Det var inte så lätt att
se av novellen. Författaren hyste synbarligen
intresse och t. o. m. mänsklig sympati för
den stackars Piepsam, då han gjort honom
till hjälte i sin historia. Men å andra sidan
tycktes den kostligt humoristiska
berättartonen ge fullkomligt rätt åt livet, som for
ifrån honom. Så mycket var klart, att bakom
dessa ironiska noveller om krymplingar,
vagabonder och pajasfigurer måste dölja sig
ett personligt psykologiskt problem. Vilket
detta var, framgick inom kort av den stora,
år 1901 utkomna tvåbandsromanen
Bndden-brooks, med undertiteln »en familjs förfall».
II.
I sin stora självdeklaration från
krigsåren, Betrachtungen eines Unpolitischen, har
Thomas Mann själv framställt frågan, om
han ej med Buddenbrooks skrivit »Tysklands
kanske första och enda naturalistiska roman»,
ett anspråk som ingalunda kan kallas
förmätet. Man skulle måhända t. o. m. kunna
åtaga sig att försvara den tesen, att
Buddenbrooks är det över huvud taget bästa
existerande förverkligandet av den naturalistiska
romanens idé att skildra en släkt i dess av
ärftlighet och miljö betingade degeneration.
Har inte Thomas Mann i Buddenbrooks
lyckats med det, varmed Zola misslyckades i
Les Rougon-Macquart ?
Hur parodiskt dilettantiskt är inte det
»vetenskapliga» underlaget under Zolas
naturalistiska romancykel, hur naivt hopsnickrad
dess jättestomme med det på förhand
uppritade vidlyftiga stamträdet! Buddenbrooks’
författare är ett betydligt skarpare huvud.
Han gör sig icke skyldig till några
’kvasi-vetenskapliga kannstöperier, men hela hans
alstring alltifrån Buddenbrooks till Der
Zau-berberg förråder en för en lekman
imponerande insikt i medicinens hemligheter.
Personerna i Buddenbrooks äro inga
mannekänger som Zolas; de äga en övertygande
konstnärlig realitet på samma gång som de äro
iakttagna med en sannskyldig läkarblick. Och
för att nå sitt syfte behövde Thomas Mann
en enda roman, icke tjugu som Zola, i
vilken vi lära känna fyra generationer av
familjen Buddenbrook, omfattande inalles föga
mer än ett dussin personer. Ja, författaren
har själv om Buddenbrooks’ tillblivelse
meddelat, att släkthistoriens början först så
småningom organiskt växte fram som en
nödvändig förutsättning för berättelsens
ursprungliga kärna. Romanen har enligt hans egna
ord »blivit till, icke tillverkats, växt men icke
formats», den är »intet symmetriskt
konstverk, utan liv».
Den spirade med andra ord upp direkt ur
den unge författarens egen livserfarenhet,
hans släkttradition och uppväxtmiljö. Som
son av en köpmansfamilj i en gammal
hansestad fick Thomas Mann till skänks den
bästa tänkbara ram för en naturalistisk
släktroman. Endast en adelssläkt kan ifråga om
fasta traditioner och förnäm avgränsning
mäta sig med ett ärevördigt handelshus i
en dylik miljö. En sådan aristokratisk
köpmansfamilj bildar t. o. m. en mera
påtagligt levande och växande organism än
adelsätten, emedan dess existens är , helt och hållet
beroende av dess ekonomiska lycka, med
andra ord av den vitalitet och energi, den
förmår utveckla. Firman, detta halvt mytiska
osynliga väsen, av vars väl och ve varje fa-
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
