Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Thomas Mann. Av Sten Linder. I—II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
miljemedlem instinktivt vet sig vara
beroende, blir för köpmannapatriciern en
motsvarighet till adelsmannens vapensköld, som med
vilka offer som helst måste hållas fläckfri
och glänsande.
För att åskådliggöra förfallet och
degenerationen måste de franska naturalisterna
tillgripa allra minst några fall av
sinnessjukdom, alkoholism, liderlighet eller mord.
Familjen Buddenbrooks förfall yppar sig
endast i själva undergången och utslocknandet:
i den minskade levnadsdugligheten, som
medför ekonomisk och social tillbakagång, och
i de allt hastigare och rikare skördar, som
döden gör bland dess medlemmar. Ingen
roman kan vara mera fri från grella och
sensationella effekter än denna vardags- och
bor-garroman, och dock verkar förfallet i denna
gestalt med en ingalunda mindre obeveklig
och gripande tragik. Thomas Manns
sysslande med degenerationens fenomen kommer sig
ej av sensationsbegär eller av
naturvetenskaplig dilettantism. Förfallet har för honom ett
djupare mänskligt och personligt intresse.
Han vet, att den kroppsliga och sociala
regressen och undergången ofta stå i en
hemlighetsfull växelverkan med den själsliga
förfiningen, den förandligade kulturen. Detta
är den med naturalismen nära förknippade
de-kadansens problem, med vars analyserande och
övervinnande hela hans diktning sysselsätter
sig. Buddenbrooks betecknas av honom själv
som »historien om en tysk borgarsläkts
förädling, sublimering och urartande».
Berättelsen öppnas med skildringen av den
familjemiddag, varmed Buddenbrooks anno
1835 taga det ganila patricierhus i besittning,
vilket just måst övergivas av en annan
gammal handelsfirma, som sett sina bästa dagar.
Buddenbrooks ha därmed nått de högsta
höjderna av det lilla samhälle, de tillhöra.
Familjens överhuvud, Johann Buddenbrook
senior, är en levnadsfrisk och gladlynt
gammal herre med en rosig hy under det pudrade
håret. Han är en son av
upplysningsårhundradets franska världsklokhet, han står med
säkra fötter i nuet, nöjd med sin värld, och
leder nied självklar framgång firman Johann
Buddenbrook till allt större inflytande och
anseende. »Dårskaper, Jean, ingen
sentimentalitet!» förmanar han sin son, och courage är
hans älsklingsord. När döden kommer,
mottar han den snarast med förvåning, och med
ordet »Kuriöst!» på läpparna skiljes han
hädan.
Hans son, konsul Jean Buddenbrook, är en
lika duglig affärsman som fadern. Men
själva mentaliteten är redan hos honom en
annan. Han är mera känslosam, och han har
mera sinne för det högtidligt allvarliga än
som fadern för det muntert sällskapliga. Han
fyller gärna familjekrönikans blad med
fromma betraktelser över försynens ledning och
med bibelord i köpmannamässiga snirklar.
Han låter dock aldrig det religiösa
svärmeriet inkräkta på sin praktiska
handlingsförmåga. Han är osentimental nog att icke låta
den vänstra handen veta vad den högra gör
och bevarar sitt huvud kallt, så snart det
gäller affärer. Fasthållande vid de nedärvda
sunda och solida affärsprinciperna
vandrar ban som firmans och namnets vårdare
värdigt i sin faders fotspår. Det enda
misstag, han begår, är när han arrangerar sin
dotter Tonys giftermål med svindlaren
Griin-lich, av vars religiösa salvelse han låter
dupera sig.
Till den nästa generationen, Jean
Buddenbrooks fyra barn, knyter sig huvudintresset.
Hos dottern Klara har föräldrarnas fromhet
stegrats till kylig världsfrånvändhet. Hon
gifter sig med en prästman och dör i unga
år. Hos Christian, andre sonen i ordningen,
träder förfallet redan uppenbart i dagen. Han
är något av ett avsigkommet subjekt utan
hållning och arbetsförmåga, en uppskattad
rolighetsminister med ett visst pajasgeni och
med utpräglad smak för teatern och för ett
oregelbundet liv. Han är en typisk
neuraste-niker och lider av en massa kuriösa
inbillningssjukdomar och tvångsföreställningar,
med vilka ban med dylika personers brist på
taktkänsla och värdighet älskar att
underhålla andra.
I Thomas Buddenbrook, hans äldre bror,
finna vi romanens egentliga huvudperson och
Manns egentlige hjälte. Han är den
noblaste och intelligentaste, men även den djupast
problematiska naturen i familjen. Det är han
som driver upp firmans affärer till deras
högsta blomstring, men hans egen
konstitution är svagare än hos familjens äldre
huvudmän. Han kastar sig in på sin
livsuppgift med liv och lust, men hans energi
verkar nervös och febril; han brukar i grund
och botten arbetet som ett bedövningsmedel.
Han leder affärerna med dristigare,
fördomsfriare medel än förr, han vågar mera och
vinner mera — till en början.
Hans äregirighet är icke naiv och själv-
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
