Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Drömmar. Av Hugo Gyllander - Betala! - Jordmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drömmar
för mig, att det varit fina viner och rätter.
Alen jag hade ir.tet minne av vad det var,
och ingen smak kvar i munnen.
Jag såg ut över sälen. Vid ett och annat
bord tyckte jag mig upptäcka ett bekant
ansikte. Vi hade bestämt ätit middag
tillsammans? Alen vem var det?
Ingen besvarade min blick. I den stora
salen tycktes ingen, överhuvudtaget, se på
en annan, lika litet som ban talade med
någon annan.
Det låg något sällsynt dött och trist över
det hela. Jag reste mig för att gå.
Men då föll en tanke mig in. Du måste
betala ! Och det blir säkert ingen liten nota !
Jag drog fram plånboken och öppnade
den. Den var full av sedlar. Jag kände
trygghetskänsla efter oron.
Men när jag närmare granskade vad
jag tagit för sedlar, fann jag till min
skräck, att det endast var gamla lottsedlar
och reklamlappar och annat värdelöst
papper. Hur jag än trevade, kunde jag ej
upptäcka en enda riksbankssedel, ens av
minsta valör.
Jag drog upp portmonnän. Den var
full-proppad med silver. Men prägeln på alla
mynten var mig fullkomligt främmande.
Och var det ens silvermynt? Vid närmare
betraktande togo sig de flesta ut som
poletter, av bleck eller bly.
Jag satt som lamslagen. Jag hade ätit och
druckit dyrt, och hade nu ej ett öre på
fickan!
Hur länge jag satt, vet jag ej, men det
förekom mig som om det varit i åratal.
Stämningen i salen föreföll mig ej längre
trist utan hemsk.
Till sist härdade jag ej ut längre,
komma vad som helst — jag måste bort
härifrån !
— Betala! ropade jag.
En kypare kom ljudlöst framglidande.
Han stannade vid mitt bord. Han kastade
ej en blick på mig, utan såg likgiltigt ut
mot något fjärran.
Så bugade han sig lätt och sade:
— Det är betalt.
Jag nästan hoppade upp från stolen, jag
störtade bort mot en dörr — och vaknade.
Det är betalt! Befrielsens klingande ord,
som i drömmen fyllde mig med en oändlig
känsla av lycka!
I drömmen, ja! Ty man hör dem mera
sällan i verkligheten.
När det lider mot levnadens slut, och
man börjar tänka på räkningen, och
granskar vad man har att betala med, finner
man oftast, att det man äger endast är
värdelösa papperslappar och poletter.
Och dock känner man sig stå i skuld, i
oerhörd, svindlande stor skuld.
Alan tvekar, och man våndas. Minuterna
bli som timmar och timmarna som år. Det
är minnenas tid, uppgörelsens tid,
kvalens tid.
Lycklig den som då, i yttersta
förtvivlan, får höra en mild röst stilla säga:
— Det är betalt.
Jordmannen.
Jag stod vid ett öppet fönster. Alitt emot
mig såg jag en mycket lång
tvåvånings-bvggnad av trä, med dörrar till uthus och
magasin. I mitten var en bred inkörsport
till gården.
När jag sträckte ut huvudet, märkte jag
att jag befann mig i andra våningen till
ett bostadshus av samma längd som
uthusräckan. Jag upptäckte ett tiotal dörrar, som
ledde in till de olika lägenheterna. Dessa
måste således alla vara helt obetydliga. När
jag kastade en blick omkring mitt eget
rum, såg jag en öppen dörr, och innanför
ett enda litet rum. Jag befann mig i en
tvårumslägenhet. En andra dörr ledc’.c
tydligen ut till trappuppgången.
Den långa, stenlagda gården badade i
solsken. Jag kände en stilla frid, liksom om
jag befunnit mig i en gammal gård i en
gammal idyllisk småstad.
Någon mänsklig varelse kunde jag ei
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
