Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Drömmar. Av Hugo Gyllander - Jordmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hii g o Gyllander
upptäcka, vare sig på gården eller i
fönstren.
Men plötsligt fick jag se en syn som
kom mig att glömma allt annat.
Någonting grått, oformligt, stort skred
sakta in genom porten. Det måste böja
sig djupt för att komma in.
Jag betraktade det r.ärmare. Det var en
slags människogestalt, grovt hopknådad av
jord och ler och dy. I det väldiga huvudet
kunde jag ej upptäcka några ögon och
knappt några mänskliga anletsdrag.
Armarna hängde efter sidorna som tjocka
klumpar, och benen erinrade om korta,
grova pelare. Ej ett spår av leder fanns i
denna jordkropp.
Men benen gingo, eller rättare gledo
sakta fram. Den väldiga, oformliga grå
klumpen ägde således rörelseförmåga och
något av liv.
Jag greps av skräck. Detta okända
vidunderliga sökte tydligen någon i
gården. Kanske mig? Och jag insåg, att
ingen mänsklig styrka förmådde kämpa mot
detta.
Men kanske skulle jordmannen vända
sina steg mot förstugudörren mitt emot
porten, och mina rum befunno sig i ena
ändan på huslängan?
Snigelsakta skred jordmannen fram.
Men ej rakt fram, som jag önskade. Och
sakta, sakta nalkades han just mitt hörn.
Jag stirrade ut. Nu var han framme,
öppnade förstugudörren och böjde sig
djupt ned. Det hördes ett dovt dån i
trappan.
Det fanns tydligen ännu en liten
lägenhet i andra våningen i samma
trappuppgång som min. Men jag kände på mig, att
det var just mig det oformliga, hemska,
grå sökte.
Jag tänkte ej på att hoppa ut genom
fönstret. En blind skräck hade gripit mig.
Jag skyndade fram till dörren, drog för
regeln och tog spjärn mot dörren —• som
om min kraft betytt något mot denna
massa!
Nu hörde jag ett trevande på dörren,
och så en tung duns. Dörren sviktade först
sakta, bågnade så, och brast till sist med
ett brak. Något grått fyllde
dörröppningen.
Jag spratt upp ur sömnen, badande i
kallsvett.
Jag erinrade mig en av dessa dagar
drömmen, — jag kom att tänka på
jordmannen -—- på det grovt hopknådade,
tunga, väldiga, som knappt hade mänskliga
former och ej anletsdrag och leder, men
som ägde rörelseförmåga och ett visst liv,
och mot vilket ingen kraft och inga dörrar
kunde hålla stånd. Det som jag såg vräka
sig in genom min dörr som en grå massa.
Han skymtar stundom fram i
verkligheten och i historien, denne jordman,
denna väldiga klump av jord och ler och dy
och —• smuts. Han skrider sakta och tungt
och blint fram, och han krossar och
trampar ned och trycker in på sin väg. Han är
en väldig förstörare, utan själ och utan
mål. Någon ger honom liv och leder
honom, någonting med själ, men som ej syns,
och som knappast kan bli bestämt utpekat
— någonting oformligt i andens och
tankens värld.
Men historiens jordman är ej så
oemotståndlig som min förekom mig i drömmen.
Hans tid blir alltid kort och övergående.
Ty den förvridna ande, som står bakom
och driver honom, är i grunden svag. Och
när den möter den starkare anden, den
sant och högt mänskliga, kommer den
alltid till korta.
Och då sjunker jordmannen samman
till en vanmäktig, livlös massa. Och
mänskligheten vaknar upp som ur en mardröm
och frågar sig: Hur kunde väl detta
hända?
»o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
