Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
eftersträvad, och ser man henne i fru
Bosses latinska, i hög grad attraktiva gestalt, då
begriper man att de två karlarna, som
energiskt äro efter henne, endast göra vad de
måste. De spelades maskulint av herrar Sven
Bergvall och Lars Hansson, kanske något
litet, om ordet tillåtes, överspänstigt hos den
senare. Två korpraler voro också pengar
värda, Keeper—herr Kåge och alldeles
särskilt den behändige, smidige, klownartade
Lipinsky—herr Anders Henriksson. Fransmän
skulle kallat honom »le loustic du régiment».
Stycket är uppsatt med dyrbar enkelhet,
skulle man kunna säga. Allt grått i grått,
feldgrau, lusfärg med små inslag av rödbrun
vägglusfärg, och det enda yppiga den nästan
även för att vara i krig väl flödande viskyn.
Rullbanan, på vilken i slutscenen alla
överlevande, fulla och trevliga och även de
otrevliga, vandrade ut mot nya flickor och
flaskor och mot proportionellt stora
utsikter till död, var ej tillräckligt suggererande,
och det var synd, ty den hade naturligtvis
kostat en hel del sinnrikhet och knog.
Största behållningen gav mig fru Bosse
som Germaine och dennas fader
värdshusvärden Pierre—herr Torsten Winge. Bägges
franska var alldeles förbluffande autentisk,
och deras franskhet var också den äkta på
ett sätt som man mycket sällan får se hos
imitatörer och skådespelare.
Paul Raynal — hans långa retoriskt
storartade drama »Graven under triumfbågen»,
ett skådespel om kärlek och död av stor
skönhet och skakande verkan, är sedan flera år
världsbekant — har i det nu på Dramatiska
teatern uppförda Sitt hjärtas herre, på
franska »Le maitre de son coeur», kommit med
ett stycke, som ur fransk synpunkt förtjänar
epitetet klassisk. Det liknar i det avseendet
Géraldys »Älska». Det förutsätter människor
som snart sagt icke ha något annat att göra
än tala och lyssna, men som kunna dessa
saker, vilka icke äro så alldeles lätta, om
talandet och lyssnandet skola vara av allra
första klass. Personerna i Racines dramer
må heta Phèdre eller Thésée, må vara
romerska hjältar eller grekiska halvgudar, alla
känna, tänka och tala som hovherrar och
hovdamer i Ludvig XIV :s Versailles.
Liksom en duell ur alla synpunkter måste vara
fullt korrekt, så innehåller den ordens
tvekamp, i vilken hjältarna i de klassiska
skådespelen äro invecklade, en mängd parader
8 — Ord och Bild, JQ:e årg.
och skickliga stötar, och det finnes både i
värj duellerna och ordtvekampen en bakom
liggande känsla av att »jag har une åme bien
née, jag är av födsel och vana verkligt fin».
Det ligger ett skönhetsvärde i att både utan
och innan vara detta, men den icke
obetydliga doft av något ceremoniöst, som här
tillkommer, verkar på moderna sinnen litet
irriterande och tröttande. Man har i alla fall
skäl till tacksamhet både mot Dramatiska
teatern, som uppfört, och Edvard Alkman,
som mycket förtjänstfullt översatt detta
väl-formade, logiska, svåröversatta stycke.
Liksom Strindberg, då han lidelsefullt
smutskastar kvinnan, ger oss en känsla av
att han dock tyckes intressera sig rätt mycket
för henne, så får man här i pjäsen, trots
många starka ord som falla om kärlekens
obetydlighet gentemot vänskapen, ett intryck
att kärleken dock leker författaren rätt
mycket i hågen.
Vad är det då fråga om för slags kärlek?
Jo, den som behandlades och ventilerades på
kärlekshoven i Provence under iioo-talet,
den mellan en ädel, tapper och hövisk
riddare och en hög och ädel dam — gärna gift
—, och denna kärlek skulle stå över allt
världsligt och klädas i de mest översvinnliga
ord om renhet och dygd och himmelska rosor
och resultera i full kroppslig
tillfredsställelse. Känslorna mellan Simon de Péran och
Aline de Rège och även mellan den senare
och Henri Guize — tyvärr ej de Guise —
äro i rätt nedstigande led släkt med åtta
hundra års riddardikter och riddarromaner.
I ett av konstnären Otte Sköld ypperligt
ordnat funktionalistiskt rum med dess
sjukhusattiralj, tandläkarstolar och
operationssoffor börjar det hela med en förpostfäktning.
Simon—Alf Sjöberg förklarar sin kärlek för
hertiginnan Aline de Rège—fru Tora Teje.
Men i andra akten, i en mycket smakfull
1700-talsmiljö, gör Aline ett kraftigt och vältaligt
försök att förföra Simons vän Henri—Gabriel
Alw. Hon misslyckas. Då hon talade något
om, att såvida Henri icke åter skulle ägna
sig åt kärleken skulle solen icke bli lika klar
och natten icke lika ren som förut, går man
gärna in på detta, i synnerhet på det
senare. Emellertid var denna seen
skriven med mäktig kraft och lysande framförd
av de båda kontrahenterna. Henri drog sig
tillbaka som segrare, men i alla fall med en
förgiftad pil från Amors båge i hjärtat. I
sista akten är man åter i Henris våning. Un-
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
