Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G. Laurin
mord, hor, skörlevnad, falskt vittnesbörd
men icke tjuveri. Vi huvudstadsbor ha en
kanske oberättigad men obegränsad tilltro till
landsortens större dygd och känna oss därför
tveksamma, huruvida en sådan pjäs är
riktigt lämplig för alldeles unga flickor och
sådana som bo utom Stor-Stockholms gränser.
Förargar jag någon genom denna kanske
obefogade anklagelse för oskuld, ber jag om
ursäkt.
Det är alltid en fördel att ej vara alltför
van vid en skådespelare och känna hans
gester och mimik ut och in. Hur skulle det då
gå vid jämförelse med en europeisk storhet?
De Wahl gör ej ens ett försök att bilda en
fransk typ av Maurice, och det är ett fel,
ehuru förmodligen något mycket snillrikt
kunde sägas som skäl för detta. Men som
Maurice visade han sig i alla fall vara en mycket
stor skådespelare, Bassermanns like i
intensitet och något finare och i min tro därför
riktigare i sin utformning av denna roll.
Fröken Märta Ekström var sådan, att man
väl förstod M. Lamberthiers efterhängsenhet.
Hon ljög, älskade och var olycklig med en
tjusande naturlighet och bibehöll ändå
något av oskuld. Sådan var ju Manon.
Maxwell Andersons och Laurence
Stallings skådespel What price glory, Till
vilket pris får man ära, kallas med alldeles
riktig sarkasm Ärans fält. Dagen
efter-stäm-liingen är i allmänhet något melankolisk, den
efter kriget håller nu i sig på andra decenniet.
Det talas så mycket om ens inställning till
något, och inställningen till krig är bra olika.
En dylik är att ej vilja tala om och tänka
på obehagliga saker, att t. ex. före och efter
och Gud vet ej oin också under kriget
förneka dess existens, liksom christian
scientis-terna förneka lidande och död och dymedelst
upphäva dessa obehagligheter. Så har man
sådana, som med en viss belåtenhet
konstatera krigets nödvändighet, ej minst som
tuktan, som ett moraliskt men kärvt
reningsmedel. Den moraliska känslan och kravet på
ett i allo sedligt liv bör då av det rätt hårda
världskriget ha fått ett synnerligen gott stöd,
nästan så starkt att man inte behöver ett
dylikt reningens bad på bra länge. Somliga
verka för freden på samma sätt som Tamerlan
och Napoleon, nämligen genom att lova lugn,
då hela världen böjt sig under dem. Så
strävade ju också Rom efter det höga målet att
»bjuda fred över världen», som Virgilius sä-
ger. Sveriges metod under världskriget: att
rusta sig, hålla sitt krut torrt och oförtrutet
hålla på fred, om man fick vara i fred, visade
sig vara ett icke så oävet sätt. Emellertid hör
man på tonläget, om det är allvar med ens
fredsönskan. Det krigshyllande, som pågått
genom sekler och som visserligen under
krigspsykosen larmade starkast nu sist i de
krigförande ländernas press, väckte hos mera
sanningsälskande medstridande äckel.
Remarque, den katolske tysken av gammal
tysk släkt från Westfalen, är en god
representant för en sund känsla av motvilja både
mot krigsskrävel och krig.
Den amerikanska pjäsen vill säga något av
detta men gör det på ett vulgärt sätt. Visst
dricker, svär och slåss man, inbördes och
särskilt om flickor, under ett krig, och
naturligtvis är man ofta rädd och förtvivlad under det
allra kortaste fälttåg, och man förstår att det
måste reta dem som varit med, då
soldaterna framställas med ögonen riktade uppåt och
med manlig fasthet och fromhet stötande
bajonetten i den fege motståndaren samt
knappast kännande något obehag för trumeld, dä
sådan förekommer.
I själva verket var kriget så pass
obehagligt, att man på alla håll skämdes över
detsamma. De hyggligaste och mest
fosterländska parisare ropade efter freden på
biograferna, då krigsfilmer kommo fram på duken:
»A bas la guerre», och det är nästan ännu
viktigare, att blott ett mycket litet fåtal av
krigsbilder från slag till lands eller vatten
tillkommo under och efter världskriget,
särskilt om man jämför med de massor, som
gjordes efter Napoleons krig eller det
tyskfranska, och det både av segrare och
besegrade. För min del ser jag ogärna en
krigspjäs och läser jag ogärna en krigsbok.
»Ärans fält» utgör intet undantag. Händelse
och dramatisk utveckling saknas. Man
dricker, svär och slåss med varandra. Det är
mera enformigheten i och bakom
skyttegravarna man får vara med om. Man talar om
att in the far West åtminstone förr i världen
kvinnan genom sin sällsynthet fick så mycket
större uppskattning. Här fanns blott
Germaine — min penna nästan vägrar att
tillägga hennes amerikanska 25
cents-romanstillnamn de la Cognac. Skulle inte
ansiktsuttrycket hos den fransman, som hör detta
tillnamn på en liten pulla på ett franskt
landsortsvärdshus, förtjäna förevigas i
filmnärbild ? Man förstår, att Germaine måste vara
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
