Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jacob Wallenberg. En biografisk skiss. Av Nils Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Afzeliiis
kan t. ex. vara mera slående Lidnerskt
än denna strof med sin patetiska
iscensättning :
Jag hör en tröstlös man, som ömsta klagan för,
Och lutar sig försagd wid makans kalla sida:
Jag hör twå sorgsna barn med knutna händer
qwida,
Och ropa på en Mor, som nämner dem och
dör.
Jag hör ock frå de Armas skara
Et ömkanswärdigt Echo swara,
At de ha mist sit skydd.
Frånvaron av alla personliga dokument
(utom en del protokoll m. m.) från de
sista sju åren gör, att vi icke kunna veta,
om denna känslosamhet beror på en
genomgripande förändring hos författaren.
Det är möjligt men icke troligt.
Super-kargen Alnoor vet berätta, att Wallenberg
vid sin död var trolovad med en kvinna
med namn Susanna, och att det var till
hennes heder han skrivit sin pjäs. I varje
fall kom hans liv att taga en helt annan
riktning i och med det att han bytte sitt
seglande pastorat mot ett på landbacken.
Han erhöll nämligen framför åtta
sökande och utom förslag kunglig fullmakt på
Mönsterås den 14 februari 1777 och
tillträdde i maj samma år — icke följande,
som alltid uppgives. Här blev den orolige
resenären stationär. Frånsett en avstickare
ner till Göteborg för tryckningen av
Susanna stannade han i Mönsterås hela
återstoden av sitt liv. Det blev icke länge, icke
mycket över ett år, ty redan 25 augusti
1778, vid 32 års ålder, dog han plötsligt
i något slags feber. Men dessförinnan
hade han hunnit med ett duktigt stycke
arbete i sin församling. Med ett allvar
som har förvånat många som endast sett
utanverken i hans karaktär tog han itu
med sina kyrkoherdeplikter och höll efter
sina församlingsbor med stor myndighet.
Men Wallenberg är ingen botfärdig
rövare. En så ärlig natur som hans
förnekar sig inte. Han hör till de icke
ovanliga människor, som, när de äntligen
funnit sin uppgift, säga farväl till sin
ungdoms självsvåld och taga sitt kall på
fullaste allvar. Även om de skenat vilt under
sina rasvilla ungdomsår, sluta de utan
tvivel som högst otadliga äkta makar och
medborgare. Det är ingen djupsinnig
moral, men den är heller inte så alldeles
tarvlig. Skeppsprästen på Finland liknar
herden för det småländska fårahuset så som
den ena bilden i ett stereoskop liknar
den andra. Först när man ser båda
bilderna på en gång, får gestalten liv och
relief. Det berättas, att Wallenberg strax
före sin död skulle ha huggit omkull ett
vårdträd utan att bry sig om allmogens
varningar. Hur likt den unge Wallenberg,
när han i raderna om malefiten, den
olycksbådande stormsvalan, skämtar med
käringskrock och vidskepligt prat! Och
är det inte fullt stilenligt, när han låter
sådana som utspritt skvaller och osanna
rykten sitta en eller flera söndagar i
stocken med en tom skålla om halsen?
Den gamle karolinen hos honom behöll
sista ordet, och det sannades vad
20-årin-gen en gång hade sagt: »Jag tror, att en
och samma bögelse alldrig kan behålla
högsta wäldet beständigt hos någon
människa, utan jag menar, att den ändrar sig
med åren, och att hwar ålder har sin egen.
Således styras vvåra gärningar af olika
driffiädrar i wår ungdom, mannaår och
ålderdom.»
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
