Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den tillgång vi äga i Sigfrid Siwertz’
betydelsefulla, starkt accentuerade författarskap.
Elin Wägners författarskap har liksom
Siwertz’ en undermening och en accent, som
med åren blivit allt starkare. Hennes nya
roman, Svalorna flyga högt, är besjälad av
den tanken att det finns något som förenar
människorna, en källa dit vi alla nå med
själens fina rottrådar. Det är häri något av
den gamla mystik som tagit sig uttryck i
det indiska visdomsordet: »detta är du», och
även i den kristna föreställningen om en
satisfactio vicaria, ett ställföreträdande
lidande. Man kan slå upp sid. 114 i romanen
och finna detta närmare utvecklat. Ditt
lidande kan vara till välsignelse på annat
håll. Din gärning är odödlig, den verkar
inte bara i nuet, i din egen inskränkta
tillvaro utan i en alltmer vidgad krets. Att
komma till visshet därom, det är just det
som vår själ behöver. »Så snart ett hjärta
likt en källa skrapats rent med vassa
verktyg från grums och slam och överväxning,
då rinner upp som en klar stråle den
fullkomliga gemenskapskänslan.» I dessa ord
ligger romanens tema.
Den kvinnliga huvudpersonen i Svalorna
flyga högt, en lärarinna på småländska
landsbygden, är låghalt liksom hjältinnan i
Fredrika Bremers roman Grannarna. Men
brister det i det kroppsliga, så är Maria, som
hon heter, själsligen så mycket bättre rustad.
Som ung flicka gav hon sig åt
herrgårdsdrängen Daniel Skörd, vilken lämnade henne
och det ofödda barnet i sticket och for till
Amerika. Det var efter denna händelse som
ortens herreman, Skörds husbonde, hjälpte
henne till att bli lärarinna. Han hade blick för
den begåvning som dolde sig bakom hennes
blyga och anspråkslösa yttre. Med en under
segt arbete vunnen själs jämvikt lever hon
numera ett verksamt och aktat liv. Hennes barn
dog strax efter födseln, men hon har tagit
sig en fosterson, Lennart, som vid detta laget
är vuxen och gift och brukar det gamla
Skördatorpet. Berättelsen börjar på allvar med
att Daniel Skörd kommer hem från
Amerika, en välbärgad, oförarglig och generös
svenskamerikan, som unnar andra att ha det
lika bra som han själv. Intresserad av det
unga torparfolket, som han finner installerat
i sitt forna hem, blir han deras faderlige
välgörare. Det ter sig som en botgöring, som
om han ville sona vad han brutit mot Maria
och hennes och sitt barn. På detta stadium
är det som Maria anställer sina betraktelser
över det goda som på något mystiskt sätt
hämtat näring ur hennes oförskyllda lidande.
Romanen synes redan ha nått fram till ett
lyckligt slut.
Men lugnet brytes, passionen sveper sin
vinge över dessa människor, och den
oberäknelige Daniel Skörd fattas av kärlek till sin
skyddsling, Lennarts hustru. Hon sjuknar i
samma veva i lungsot, och Skörd sköter
henne den lilla tid hon har kvar; som ett par
fördömda leva de båda inneslutna i stugan.
Lennart håller å sin sida på att gräva en
brunn åt torpet, som i alla år har saknat
vatten. Företaget synes hopplöst, men han
arbetar vidare i dov förtvivlan, som om han
trodde att han skulle kunna köpa livets lycka
med detta verk. Maria kan ingenting göra
för dem som stå henne nära. Den harmoni
hon tillkämpat sig är försvunnen. Nyss
kände hon sig i kontakt med livets goda och
ordnande makter, nu mottar hon bara
isande budskap om förvirring och förstörelse.
På denna punkt står saken en tid, och den
berättandes grepp är här så fast, hennes röst
så betvingande, att läsaren inte slipper
undan: han ser hur lågt molnen hänga, känner
det atmosfäriska trycket. Så lättar det med
ens. En morgon då Lennart strävar i sin
brunn, händer det som han slutat hoppas på:
vatten bubblar upp under hans fötter. Det
är ett under; även till denna utdömda
stenbacke gick då en källåder. Händelsen har en
innebörd, den symboliserar i det yttre vad
som samtidigt försiggår i Marias själ.
Också hon är snart färdig, vassa verktyg skrapa
bort det slam som stängt till källan i
hennes hjärta, och omsider rinner strålen upp.
Hennes sista samtal med Daniel Skörd,
innan denne anträder återresan till Amerika,
slutar med detta replikskifte, som
förträffligt anger romanens stämning, dess allvar
och oro, dess ideella lyftning:
— Det är inte så lätt att resa, sade han. Det
trycker över bröstet, vad det nu kan vara. Det är
tungt i luften. Det är mulet.
— Ja, men svalorna flyger högt, Daniel.
Med dessa repliker karakterisera romanens
två huvudpersoner sig själva. Mannen är den
obeständige, som icke vet vad han vill, som
icke kan befria sig från trycket av dunkla
makter. Den till det yttersta prövade kvinnan är
stark, fri och full av förtröstan: hennes själ
är med de högtflygande svalorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
