Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
det vilda växandet, den måttlösa yppighetens häxeri.
Blommorna prunkade skamlöst, onaturligt, lianerna
snärjde som nät och snåren myllrade av hemskt
outgrundligt liv. Var är jag, vem är jag, vad är
det som tar mig? Varför sväller allting som bölder
och varför sprutar detta galna gröna omkring mig?i
Det var ett akut anfall av denna själens
tropiksjuka, där nuet sväller som en svampig
jättefrukt på minnets och framtidsviljans bekostnad. Ja,
ty minnet av Claude var egentligen också bara
något i nuet, en ansvällning av ensamhetens vånda.
Vad som låg längre bort i tiden däremot . . . hur
länge skulle han orka hålla det kvar?
Mr. Biddlesford vet vad ordning- och
disciplin betyder. När han efter badet övervinner
frestelsen att gå till bords i badrock och klär
sig i smoking, som en engelsk gentleman
anstår, så är detta i hans situation ingenting
mindre än en symbolisk handling. Hans
smoking, den enda inom 40 miles omkrets,
representerar minnet och framtidsviljan, är
en sammanfattning av allt det som håller
det äventyrliga, farliga, ännu formlösa nuet
i schack. Vad är hela vår civilisation med
lagar, konventioner och etiska krav om inte
ett dylikt korrekt och lindrigt obekvämt
plagg! Det är ungefär det som Siwertz vill
säga med den lilla novellen. Den tillknäppte
mr. Biddlesford vid sin visky och soda med
Södra korsets stjärnor över sitt huvud,
stjärnor som lysa över den ändlösa oceanen
och därtill över en skärva av det brittiska
imperiet, är i likhet med direktör Timberg
en representant för ordning och humanitet.
Men hos båda är tryggheten tillkämpad.
Den novell som gett samlingen dess namn,
; Reskamraterna», är av samma välberäknade
konstruktion som »Händelser vid en
korsväg». Skulle man överhuvud kunna anmärka
något mot berättelser som dessa, båda
hörande till denna författares bästa ting, så vore
det då att räkningen går jämnt ut, så som
den sällan eller aldrig gör det i livets
räkneexempel. Två män resa till det heliga
landet, den ene en pensionerad astronomie
professor från Uppsala, den andre en ung tysk
präst av katolsk konfession. De fara med
samma medelhavsbåt och göra varandras
bekantskap på däck i en rykande storm. I dess
dån bli de båda fritaliga; den andlige
berättar om hur han, som adertonåring, ur
krigets och revolutionens tumult sökte räddning
hos kyrkan, vilken var det enda fasta under
denna förstörelsens tid, och astronomen
deklarerar för första gången i sitt liv sin
vetenskapligt ateistiska ståndpunkt. På det re-
ligiösa området kunna de alltså inte mötas,
men för övrigt komma de väl överens. T
Jerusalem, där de fortfarande hålla samman,
ett till synes ganska omaka par, inträffar
nu det märkliga, att de linjer som dittills
löpt parallellt mötas och korsa varandra.
Prästen känner från början besvikelse, han
är en man av intellektuellt allvar och
redlighet och han pinas av det religiösa
marknadsskoj som förorenar de heliga platserna.
Det är stunder då han av skam inte vågar
se sin professorlige vän i ögonen. Denne
genomskådar ju på ögonblicket humbugen, han
är för övrigt beredd på den, och fäster ringa
vikt därvid. Men eftersom han är en man
med hjärta och fantasi, kan han inte låta
bli att föreställa sig hur det skall kännas
för en troende att vandra omkring här. Han
stammar inte för ro skull från en gammal
prästsläkt. I denna omgivning och detta
sällskap stiger naturligt nog minnet fram av
hans föräldrar, mot vilka han handlat så
tanklöst och hårt som endast ungdomen gör.
Han tänker också mycket på sin unge vän,
söker fatta hans tankar och känslor, hans
glädje över att vandra på den heliga jorden,
och känner ett slags sorg över att han inte
kan dela allt detta. De båda männen ha
sällskap på hemresan till Europa, och alltjämt
låtsa de icke om i vilka underliga banor
deras tankar gå. Så kommer det sig att efter
några månader två brev korsa varandra på
vägen, det ena avsänt från Uppsala och det
andra från München, i vilka de mest
överraskande bekännelser göras. Professorn har
övergått till sin väns tro, visserligen inte
till en katolsk utan till en allmänt kristen tro.
Prästen åter har efter mycken själavånda
anslutit sig till den vetenskapliga åskådning,
som han funnit så sympatiskt representerad
hos den vithårige lärde; han omtalar nu att
han är färdig att lämna sitt prästämbete, ja
att utträda ur den katolska kyrkan för att
ägna sig åt den fria forskningen. De båda
linjerna löpa åter parallellt, men nu
omkastade. Det är sålunda i denna novell en
strängt genomförd, man frestas säga
geometrisk, konstruktion. Men den är trots allt
full av pulserande liv. De båda
omvändelserna äro djupt motiverade. Särskilt fäster man
sig vid skildringen av hur tankar och
stämningar växla hos den gamle professorn, när
han strövar omkring i Jerusalem och dess
omnejd, hur balansen sakta förskjutes.
Reskamraterna är ett gott vittnesbörd om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
