Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nya strömningar inom den tyska litteraturen. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
återigen bevisat att han förmår loda de stora
djupen i folkens öden, ty vad är det tyska
folkets tragik annat än en växande
disproportion mellan folk och styresmän, vare sig
under monarkiens eller republikens mantel ?
Och överensstämmelsen mellan de praktfulla
scenerna i Jud Süss, vilka rullas upp som
på en filmduk, och den wilhelmska epokens
olika akter går ännu längre, i det båda
perioderna dölja sin maskstungenhet under en
med barock smak utstyrd kröningsmantel.
Sedan detta slags historiedikt gått i
spetsen, följde slag i slag den tyska
krigsromanen, som begränsade sin sfär till
världskriget. Då samtidigt det engelsk-amerikanska
krigsdramat florerade, förstår man att
perspektivet äntligen var stort nog för att
inordna världskriget i historien, så att den
yngre generationen förmådde omsätta i
konstnärlig form de starkaste intryck den
någonsin mottagit. Skillnaden mellan den
föregående historiedikten och krigslitteraturen
är givetvis den, att den senare i mer eller
mindre grad är baserad på självsyn, och det
har återigen haft till följd att den rent
sakliga iakttagelsen, dokumentet, spelar en större
roll än vid det fria skapandet. Som vi skola
se leder krigslitteraturen på det mest osökta
vis över till den sista stora strömningen i
den nya tyska litteraturen. Då Ord och Bild
redan haft en utförlig uppsats om den tyska
krigsromanen,1 kan jag inskränka mig till en
summarisk redogörelse.
Denna krigets epik har som bekant alstrat
ett verk, som i högre grad än någon annan
tysk bok under det sista skedet spritts över
hela den civiliserade världen: Remarques
Im Westen nichts Neues. Skulle således en
tysk man, barn av »mittens land», av det
folk som lidit svårast av katastrofen, ha
åstadkommit det djupaste, det snillrikaste av
allt vad den nyare krigslitteraturen heter?
Nej, Remarque överträffas i syntetisk kraft
och poetiskt djup bland annat av Raynais
drama, i konstnärlig våldsamhet av Barbusse,
i episk bredd och människogestaltning av
engelsmannen Ralph Mottrams stora
romantrilogi.
Det största blir inte det populäraste. Men
väl det som kommer i rätta ögonblicket och
serverar just det som publiken vill ha — i
detta fall en sakrik, flärdfri, lättillgänglig
1 Soldaten i kriget av Ragnar Gierow. 1929
sid. 648.
framställning av vad kriget egentligen betytt
för menige man, fjärran från alla
hjältefraser. Det finns ju en annan roman, som i än
högre grad än Remarques uppfyller dessa
krav, Renns Krieg, men den kom i släptåg
och inte hos en förläggare med sådana
spridningsresurser som Ullsteinförlaget.
Det vimlar naturligtvis av krigsböcker i
detta nu, en arbetarskald skildrar sina
intryck, en känd jurist berättar om sitt liv som
gravare »Schipper» bakom fronten, men här
skall blott nämnas en roman som spridd i ett
dussin länder går sin egen väg: Arnold
Zweigs Der Sergeant Grischa, mellanledet i
en trilogi. Författaren har satt sig som
uppgift att skildra livet bakom den stora
ostfronten och hela dess väldiga apparat av
administration och förvaltning. Enligt allmänna
omdömet har Zweig lämnat en typisk
framställning av det stora stoffet, så mycket mer
som han valt ut två varandra motsatta typer
ur verkligheten och ställt upp dem som
kontrastfigurer : den gamle preussiske generalen
med sin omutliga pliktkänsla, som dock har
rum för det rent mänskliga, och den nya
er-övrartypen, som statuerar exempel även om
han sårar befolkningen i dess innersta
känslor. Vem har rätt? För oss oinvigde ser det
ut som om den gamla åskådningen röjer en
idealism, som dock icke förmår tränga
igenom, och ur den synpunkten blir rättsfallet
Grischa ett moraliskt nederlag för hela den
tyska hären. Det hindrar inte att Sergeant
Grischa är en gripande och ovanligt
träffsäker gestaltning av den slaviska människan,
och här påträffa vi en underjordisk
strömning mellan tysk och rysk litteratur, som
strax efter freden bröt sig fram och samlade
sig kring Dostojevski.
Den ovanligt flitiga, man kunde säga
systematiska sysselsättningen med kriget som
litterärt stoff för oss över till den stora
riktning inom den tyska litteraturen, vilken
breder ut sig mer och mer.
Det är nämligen uppenbart att
kontrasternas lag återigen spelar oss ett spratt: kring
1918 avlägsnade man sig så långt som
möjligt från allt vad både saklighet och
naturalism heter, expressionismens floder gingo
skyhögt i Tyskland, högre än i något annat
lands litteratur, det var krigets enorma
verklighetsintryck som alstrade begäret efter
befrielse från verkligheten och behovet att
skapa en ny värld, timrad av högst personliga
fantasier och utbrott från djupet av själen.
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
