Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nya strömningar inom den tyska litteraturen. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nya strömningar inom den tyska litteraturen
Inspirationen gick den motsatta vägen mot
naturalismen och impressionismen. Sedan
man med tysk följdriktighet skjutit båten så
långt ut till havs som möjligt, råkade man i
dödvatten, och när dikten av i dag råkar i
svallning, så bäres den av två till en viss
grad besläktade strömningar. Den ena kom
först och är den berömda nya sakligheten.
Denna rubrik har ju varit måleriets mest
omhuldade under de sista åren och är
internationell — återigen ett bevis för hur
måleriet går i spetsen för strömkantringar i
konstens flod.
Innan vi studera denna riktning
ytterligare, vill jag fästa uppmärksamheten på en
roman, som dansar på kniveggen mellan den
rena krigslitteraturen och den nya
saklighetens mera extrema verk; det är Ernst
Glaesers Jahrgang 1902, översatt till en hel
rad språk men inte efterfrågad bland svenska
förläggare. Det är fråga om en pojkes
upplevelser strax före och under kriget. I
medelpunkten står den unge hjältens vänskap till
två skolgossar av olika läggning. Men allt
kretsar till slut kring det erotiska problemet,
laddat med driftlivets dunkla nyfikenhet och
utan hjälp från ovan, från föräldrarna vilka
leva i sina världar. Den äntliga vissheten
om den sexuella hemligheten verkar
förkrossande på pojken och förlamar hans hållning
under krigsåren, denna gång skildrade från
hemmens front. Denna roman hänger
samman med 80-talets beryktade tendensböcker
(t. ex. Geijerstams Erik Grane, Strindbergs
Giftas), och man ser sålunda, hur allt går
igen! Det gäller i synnerhet för den med
onödig naturalism skildrade sexualscenen,
men man får inte låta förvilla sig av
detaljer. Romanen som helhet har en alldeles
bestämd tendens: den vill skildra, hur den
generation, som i dag blir trettio år, levde
fore världskriget, hur den erotiska
omyndigheten bidrog till den allmänna osäkerheten
gent emot livet, och hur inte heller den.
äldre generationen förstod att leda den yngre,
upptagen som den var av estetiska ideal. Det
förklarar även en del underliga erotiska
fenomen hos ungdomen efter freden, och
romanen har ett avgjort dokumentariskt värde.
De redan nämnda författarna Bruckner och
Lampel med sina så kallade dramer äro i
grund och botten besläktade med denna
årgång, deras verk äro tendensskildringar från
ungdomens horisont, som visserligen kan
uppvisa både starka och vackra färger, men
dock måste vara trängre än vår. Bruckner
är skickligare som konstnär, hans dramer
Krankheit der Jugend och Verbrecher (som
går ut över ungdomsproblemet och
behandlar en av tidens älsklingstyper, den som är
i konflikt med samhället som juridisk
skapelse) ge i en följd av raskt växlande
scener en mycket ogenerad inblick i de ungas
erotiskt-sexuella kamp, som slutar med
upplösning och undergång för en och annan.
Det är fråga om av kriget och
inflationen försvagade varelser — mångt och
mycket i den nya tyska litteraturen förblir
svårbegripligt, om man inte ständigt ihågkommer
att vi ha att göra med en generation,
underminerad av krigets alla rysligheter, och ännu
i dag på gränsen att svälta ihjäl i ett
överfullt land, och böjd för ytterligheter av olika
slag! Peter Lampel nöjer sig med att
demonstrera ungdomens opposition mot skolor
och uppfostringsanstalter, han försöker sin
lycka med ett drama Giftgas über Berlin,
och i en roman skildrar han naket men just
därför på ett skakande sätt hur det går till
vid ett fememord. Det är inte längre fråga
om konst utan om en ofinkänslig
reproduktion av en aktuell verklighet, dömd att
glömmas efter en säsong.
Till denna sakliga litteratur hör även en
roman O. S. om det misslyckade försöket
att resa sig mot Polens intrång i
Oberschlesien, byggd på en hel samling autentiska
dokument och av ett visst intresse för alla
dem, som ivra för minoritetens rätt. Det är
en av den nya litteraturens koryfeer, den inte
särskilt sympatiske Arnolt Bronnen, som
på detta vis uppträder med en politisk
tendensroman. Den framhäver den lilla
friskarans tapperhet på bekostnad av regeringens
slapphet, men vid skildringen av dessa
chaufförer och redaktörer och militärpersoner är
man dock bortom ära och redlighet, ty inte
kan det ha gått till på detta sätt? Det är
synd, ty Bronnen är en mycket
temperament-full berättare, dock utan kultur och
konstnärlig ansvarskänsla. Det gäller i än högre grad
om en sådan autobiografisk bok som Eine
Tür fällt ins Schloss av en berömd
skådespelerska Tillä Durieux, som i lätt maskerad
form omtalar allt vad hon lidit som
privatperson. Då hennes make var en bekant
konstförläggare, som inte fann någon annan
lösning än att gå hän och skjuta sig, har boken
väckt uppmärksamhet på grund av den
ensidighet som präglar hennes framställning av
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
