Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nya strömningar inom den tyska litteraturen. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
en viss, judiskt betonad miljö. Men mest
märkvärdig är boken på grund av den
hänsynslösa skildringen av förhållandet mellan
man och kvinna, utan motstycke, men utan
tvivel ett avslöjande av psykologiskt intresse.
Man kan förstå, om en temperamentfull,
av naturen ovanligt disharmonisk
konstnärinna förlorar jämvikten under ett andligen sä
labilt skede som vårt, men vad skall man
säga om Walter von Molo, den tyska
dik-tarakademiens president, som vedervågar sitt
goda namn och rykte med ett slags
nyckelroman om sin skilsmässa, Die Scheidung,
skriven i fullt medveten efterbildning av vår
store landsmans krassa och oerhört
personliga bekännelseroman »En dåres bikt» ? Även
i lätt maskerad form (varför inte ta steget
fullt ut och kasta masken?) skildrar han
hjältens skilsmässa från den maka han levat
samman med i tjugu år, och hur han råkar
en ny mycket ung representant för Evas
släkte, som blir hans andra följeslagerska.
Romanen, eller vad man skall kalla denna även
stilistiskt osmälta produkt, är full av utfall
mot ungdomen, kvinnan, vår tid och gud vet
vad; de erotiska skildringarna äro inte just
smakfulla, och man kan blott häpna över,
huru en epiker, som presterat sådana verk
som den stora Schillerromanen och den
lilla briljanta berättelsen om Fredrik den
store, förlorar varje skymt av
självbehärskning ! Styr den tyska dikten ohjälpligt ut
mot kaos?
Nej, det finns ännu skriftställare och
skalder som styra ut mot nya stränder utan att
förlora blicken för allt som ligger bakom
dem. Söker man efter en epiker och ett verk,
som står i medelpunkten för det bästa som
skapas i det nya Tyskland, besvarar jag
frågan dubbelt; än en gång hänvisar jag till
den stora gärning, som bär Hans Grimms
namn och som nu ligger en fem år tillbaka
i tiden, Volk ohne Raum, än en gång måste
framhävas, hur detta 1,500 sidor långa epos
är historien om den tyska trångboddheten
och den tills vidare fruktlösa kampen att få
luft under vingarna, att kunna andas ut
bortom landets gränser, i Sydafrika, en mycket
bred, mänskligt ovanligt rik skildring av hela
det europeiska kolonialproblemet, en politisk
roman av stora mått, saklig i allrå bästa
mening.
Det andra svaret låter: Jakob
Wassermann och hans sista roman Der Fall
Mau-rizius. Wassermann är den tyske romanskrift-
ställare som arbetar på den bredaste
fronten, han har oavlåtligt sökt att fånga hela
myllret av personer och tankar i Tyskland
och Österrike (han har levat länge nog i
det sistnämnda landet, ehuru född i Bayern),
han har tagit de stora franska och ryska
romanförfattarna från det nittonde
århundradet till mönster, och även om han icke alltid
lyckats, utan fallit offer för frestelsen att
konstruera för starkt, förblir dock hans
episka gärning den mest frodiga och typiska i
det nva Tyskland, i synnerhet sedan hans
mera medvetna än intuitiva begåvning nått
högst i mästerverket Fallet Maurizius — en
roman om 600 sidor, allt annat än lättläst
— och ändock har den redan funnit över
100,000 köpare, ett bevis för, hur trots all
ytlighet och tankspriddhet ännu en stor,
allvarlig läsekrets lever kvar i det nya
Tyskland. Wassermann har upplevat både
kejsardömets glansfulla välstånd och språnget i
avgrunden, han lider till all lycka inte av
den yngre generationens begränsning att
ensidigt anklaga blott den ena generationen,
den ena regeringsformen, det eller det
partiet, utan i kraft av sin ålder och mogenhet
förmår han överblicka både det privata och
det offentliga livets förvandlingar från en
vid, en hög horisont. Hur välgörande att
umgås med en författare som står över
tingens virrvarr och ändock förmår skåda ner
i djupet, som bevarat förnuftets röda tråd i
sin hand och ännu ett — den humanistiska
bildningens gåva att väga livets värden på
andens guldvåg.
Der Fall Maurizius tillhör även den i hög
grad den nya saklighetens riktning, enär den
koncentreras kring ett berömt rättsfall, som
visar sig vara ett justitiemord, med
motsvarighet i verkligheten i ett visst fall för en
tjugu år sedan. Det är med andra ord
rättens och rättfärdighetens heliga idé som
inspirerat Wassermann till hans mäktigaste
verk. Är då den verkligen helig? För den
enskilde, för staten som sådan ? Störtar inte
en byggnad samman, när man rycker undan
stödjebjälkarna, och vad håller samman vårt
samhälle, om inte rättens under årtusenden
uttänkta paragrafer med sitt antingen —
eller ?
Men — vad var världskriget annat än
återgången till barbari bakom fraser som
ingen trodde ? Och har freden mäktat sona
våldet och realisera rättens idé ? Är det inte
en logisk händelse att just Tyskland, som
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
