Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Baldershagen och tempelhelgden. Oklunda-inskriften, en rättsurkund från en forn-östgötsk blotlund. Av Arthur Nordén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arthur Norden
Ett av Thorulf Mostrarskägg uppfört
isländskt tempel beskrives såsom en
mycket stor byggnad med dörrar på bägge
sidorna. Innanför dem i det större rummet
stodo högsätesstolparna med spikar i
änden. Platsen innanför dessa var fridlyst.
Byggnadens mot ena änden belägna,
mindre rum var särskilt heligt. Mitt på golvet
stod här en förhöjning liksom ett altare,
på vilken låg en helsmidd guldring. Vid
denna skulle alla eder avläggas inför
tempelprästen, och prästen skulle vid alla
tillfällen, då folk var tillstädes, bära ringen
på sin arm. På förhöjningen skulle stå en
större skål för offerblodet, och i denna
skulle finnas en träkäpp eller ten för
blodets kringstänkande. På stenpallar kring
altaret i gudahusets inre hade man
uppställt gudabilderna. Alla tinglagets män
skulle betala viss skatt till gudahuset och
vara skyldiga att åtfölja
tempelföreståndaren på hans resor.
När Esaias Tegnér i sin Fritiofssaga
gav vårt folk den bild av en heden
nordisk helgedom, som för lång tid framåt
skulle skänka konkret gestalt åt
tämligen dimmiga föreställningar, var det
läse-minnen sådana som dessa som flöto
honom i hågen. Från sin barndomslektyr,
Björners »Nordiska kämpadater», höll
han kvar bilden av Baldershagen i
Frid-thjof den Fräckes saga:
»Där å orten sträckte sig en strand westan
för fjärden / och war där en stor by / som
kallades Balldurs haga / bestående af et fredat
eller heligt ställe samt et stort Gudahus med
en hög skidgård eller träplank. Där woro
många Gudar / dock war Balidur mäst
afhållen och dyrkad / warande och där af hedna
männ så stor nitälskan öfwad / at ingen feck
gjöra hwarken fa eller människor någon skada;
ej heller skulle karlar äga där samlag med
kwinnor.»
Likväl fick den Baldershage, som han
tecknade i sin poesis och sin förälskelses
mest svärmiska ögonblick, mycket litet av
den skumma, mystikinsvepta nordiska
fornstämningen över sig. Det är något av
sydländsk sötma över landskapet, något
av solen, färgprakten och sorlet i den
grekiska arkipelagens tempelparker i verser
sådana som dessa:
Men runtomkring, en präktig blomstergördel
lik,
gick Balders dal med alla sina lundars sus,
med alla sina fåglars sång ett fridens hem.
Och det är en hellensk tempelceremoni,
han trollar fram i följande syn:
— — — Parvis trädde nu därin
tolv tempeljungfrur, klädda uti silverskir,
med rosor uppå kinderna och rosor i
det oskuldsfulla hjärtat. Framför Gudens bild
kring nyinvigda altaret de dansade
som vårens vindar dansa över källans våg,
som skogens Älvor dansa i det höga gräs,
när morgondaggen ligger skimrande därpå.
Och under dansen sjöngo de en helig sång
om Balder, om den fromme, hur han älskad
var.
Tegnérs Baldershage är gjord blott för
månskensromantik, dess fågelqvitter är
lärkans, som med sitt förebud om
soluppgången manar Romeo att slita sig loss ur
Julias armar:
Du måne, som ditt skimmer tömmer
kring lund och tempel, hög och vård,
hur skön du sitter där och drömmer,
lik Saga i en bröllopsgård.
»Tyst, det är lärkan.» Nej, en duva
i skogen kuttrar om sin tro . . .
Med allt sitt uppenbara
teaterarrangemang har emellertid denna Baldershage
för generationer av svenskar kommit att
bli en symbol av ett slags halvt kristet
humanitetsideal, som förefunnits redan i den
nordiska forntidsreligionen, ett inslag som
man, uppriktigt sagt, haft litet svårt att
tro på. Balders helgedomsfrid har på ett
förvillande sätt förefallit tillskapad av
skalden efter mönstret av den kristna
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
