Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ung svensk romankonst. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ung svensk romankonst
typ kräves av författaren ett oändligt
intresse, ja till och med sympati. Men för läsaren
är det inte alltid lätt att bjuda upp
någotdera.
Det sades på sin tid om huvudpersonen i
Hjalmar Söderbergs Förvillelser att hans
själsliv bestod av »tillfälliga
känslostämningar inom en animal sfär». Det slår ungefär
in på Eyvind Johnsons unge man, som man
än möter vilset flanerande i en liten svensk
stadshåla, än åter i Paris eller Stockholm.
Han är utan tvivel av samma släkt som
Söderbergs »hjältar», men han tillhör en senare
generation och lever i en ondare värld. Den
poetiska melankolien stegras hos honom till
sjuk ångest. Han tillhör också ett lägre
socialt skikt; i ett par fall är ban välplacerad
kontorist, men sjunker ner till ett
proletär-bohemiskt plan. Han är därför grövre,
brutalare, tjurigare. Den själsfinhet han
eventuellt besitter, vilken författaren i varje fall
vill förmå oss att tro på, är väl inkapslad.
Åt denna typ har lämnats för stort
spelrum i Eyvind Johnsons berättelser: de ha
lidit av en överhandtagande subjektivism, de
ha haft en benägenhet att lösas upp i
stämningar, att rinna ut i sanden. Särskilt gäller
detta om Parisskildringen Stad i ljus (1928),
som är betydligt tunnare än de båda
föregående romanerna Timans och rättfärdigheten
(1925) och Stad i mörker (1926). Ett
framsteg utgör romanen Minnas (1928), vari
människoskildringen blivit allsidigare och
psykologien rikare. Det är kanske den bäst
komponerade av hans böcker. I varje fall är
det den ljusaste. Hjälten, samme stackars
usling som vi redan lärt känna, drabbas
omsider av ett verkligt slag, en brors död, och
detta synes föra honom på bättre tankar och
in på en rakare väg. i bokens slut antydes
det att det blivit folk av honom. Vid sin
sida i berättelsen har han en äldre man, en
bibliotekarie, som i minnet återupplever
något liknande det den unge genomgår i nuet.
För att förekomma i Johnsons ruskiga
diktvärld är bibliotekarien en ovanligt städad
och rättskaffens människa, och tack vare
honom har det hela fått mera balans.
I den nya romanen, Kommentar till ett
stjärnfall, rör sig Eyvind Johnson med ett
större stoff än förut och visar prov på
skarpare karaktärsteckning. Det är en
Stockholmsskildring, där en pessimistisk iakttagare
visar oss det borgerliga och proletära
samhället i genomskärning. Erinrar man sig i det-
ta sammanhang en roman som Röda
rummet, så känner man sig snarast böjd för att
däri se en gammaldags oskuldsfull idyll. Av
Arvid Falks poetiska idealism och
artistbohemens på sitt sätt aristokratiska
levnadskonst finns ingenting i denna
Stockholmsroman av i fjor.
Vill man ge en föreställning om
Kommentar till ett stjärnfall, dess innehåll och syften,
så kan man lämpligen jämföra den med
Siwertz’ novell »Händelser vid en korsväg»,
ingående i Reskamraterna. Vi minnas att
Siwertz där berättade om en pojke som råkat
in på en farlig stråt, men som räddade sig
undan, tog sitt öde i egna händer och slutade
som en stödjepelare i samhället, som direktör
Timberg. Det är en historia om hur en
karaktär och en levnadsställning bygges upp.
Eyvind Johnson tar sig före den motsatta
uppgiften att tala om hur en människa
själslig-en smulas sönder. Grosshandlare Stormdal
är, när vi göra hans bekantskap, en gammal
man, vars bana nått sin kulmen. Han är en
vanlig människa, enkelt funtad och dock på
sitt sätt duktig: han har arbetat sig upp från
ingenting. Berättelsen börjar med att hans
förtjänster lönas med vasaorden (det är
stjärnfallet!), en händelse som vållar ett avbrott
i hans dagliga liv och tankegång, kommer
honom att släppa efter och känna den
trötthet som legat latent i åratal. En rämna
öppnas i hans själ, och genom den sipprar
förnuftet ut. Romanen igenom få vi bevittna
den långsamma upplösningsprocessen. Eyvind
Johnson har gång på gång försökt sig på att
skildra hur själen omtöcknas, förvirras eller
frätes sönder; överallt i hans böcker finner
man beskrivningar av ruset, deliriet,
grubbelsjukan och vansinnet. Typen Stormdal är
sålunda inte ny; i Timans och
rättfärdigheten heter han direktör Timans och hamnar
efter en tids vacklan och svaghet bland de
religiöst väckta; i Minnas är han åter en
hygglig småborgare vid namn Galén, som än är
alkoholist, än frälsningssoldat och slutar som
kriminaldåre.
Att komma från Siwertz och Elin Wägner
till Eyvind Johnson — såsom anmälaren
gjort — är att komma från en värld, där
förnuftet och godheten, humaniteten, trots allt
behåller styret, till en värld där brutaliteten
härskar. Det är sällan man träffar på så
mycken och koncentrerad ondska som i
Kommentar till ett stjärnfall. Här är ett busyngel
som Hugge Ax, plockat upp direkt från ga-
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
