Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ung svensk romankonst. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ung svensk romankonst
Av Algot Werin
EN GENERATION av svenska
berättare som nu befinner sig ett
gott stycke uppe i medelåldern och
som länge haft publikens öra
hävdar fortfarande sin ställning. I en föregående
översikt stannade vi vid tvenne
novellsamlingar av Ludvig Nordström och Sigfrid
Siwertz, Svenskar och Reskamraterna, och vid
en roman av Elin Wägner, Svalorna flyga
högt. De tre författarna visade sig där alla
från sin bästa sida.
Den yngre generationen gör sig flitigt
påmind. Men den har ännu inte blivit rätt
herre över situationen. Bland dem som med
energi och delvis också med framgång bygga sig
en ställning skola vi för tillfället sluta
sällskap med fyra romanförfattare: Eyvind
Johnson, Vilhelm Moberg, Rudolf Värnlund och
Olle Hedberg. Den sistnämnde är en debutant
från i vår.
i.
Eyvind Johnson slog i höstas igenom med
romanen Kommentar till ett stjärnfall. Om
anmälaren minns rätt, är det den sjätte i
ordningen av hans böcker. Vad man alltifrån
början fäst sig vid hos honom är stilen. Han
skriver mera virtuost än någon med honom
jämnårig berättare, med stor syntaktisk
frihet och likväl fullt behärskat. Man finner hos
honom inte bara det talade utan också det
tänkta ordet — de tysta resonemangen,
funderingarna och fantasierna — återgivet med
stor säkerhet. Hans språk har en levande
organisms växtkraft, spontanitet, rikedom.
Orden formligen yngla av sig — om bilden
till-låtes! Den är inte vacker, men den är helt
i Eyvind Johnsons stil; den äger den
anknytning till sexualsfären som han sällan släpper.
»Intet ord är så platt, att det icke är
havande med andra, om vilka man ingenting vet»,
heter det i ett motto till en av hans tidigare
romaner. I eminent grad gäller detta om
Eyvind Johnsons språk. Det är icke sterilt.
Det är som en slingerväxt, som suger
näring ur ett otal rötter, som vindar sig
nyckfullt kring föremålen och på sina ställen slår
ut i blom. Meningen följer samma
slingrande och listiga kosa. Vad som kan anmärkas
mot detta språk är att det har något
filmaktigt fladdrande. Det förefaller mig som om
han i sin stil, liksom också i sin kusliga
människoskildring, något närmade sig Hjalmar
Bergman.
Som en formtalang har Eyvind Johnson
framstått i tidigare böcker. Flertalet av
dem har emellertid inte lämnat något annat
bestående intryck. En av honom särskilt
omhuldad typ har varit den känslo- och
fantasi-begåvade, men viljelöse ynglingen, som
saknar lust att gripa in och forma det
motsträviga livet efter sin egen önskan och givna
normer. Han är en oansvaring: han består
av ett knippe lidelser som sällan eller aldrig
låta styra sig av förnuftet. Han fattas av
outrotlig böjelse för en kvinna som bedrar
honom, han söker tröst hos andra kvinnor,
i spriten, och han förfaller. Mellan rusen har
han stunder av lugn och klar tanke, då han
ser hur världen liksom viker undan för
honom, hur dess företeelser glida förbi som på
filmduken, avlägsna och overkliga. Han ler
sorgset och hånfullt åt dessa sprattlande,
inbilska och livslustiga människor; från hans
åskådarplats ter sig deras aktion
meningslös. Hans leende stelnar till en grimas, en
grimas som man ständigt tycker sig skönja
bakom de bilder vilka rullas upp. För denna
Eyvind Johnson: Kom?nentar till ett stjärnfall. Albert Bonniers förlag.
Rudolf Värnlund: Det druckna kvarteret. Berättelse kring legenden om busen John Johnson. Albert
Bonniers förlag.
Vilhelm Moberg: Långt från landsvägen. I. Under gamla seklet. Albert Bonniers förlag.
Olle Hedberg: Rymmare och fasttagare. P. A. Norstedt & Söners förlag.
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
