Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
läsarna tror, att detta är något klander. Nej,
det var precis som en flicka med ett
övermått av kränkt oskuld skulle bära sig åt på
en tysk teater under 1700-talets senare
decennier.
Regien av herr Olof Molander var alldeles
förstklassig. Grupper och massor behandlades
med stor skicklighet. Scenbilden däremot
smakade mig ej. Genua är en av mina
favoritstäder. Jag har från barndomen minnen
från Genova la Superba och har sedan ofta
uppfriskat dessa. Att Isaac Grunewald är en
mångsidigt begåvad man, det veta vi. Fullt
avsiktligt har han så gott som fullständigt
undvikit tidstrohet — jag förmodar det
heter slavisk tidstrohet — och gjort det hela
till en visserligen ibland i färg ej oäven
maskerad på huvudsaklig grund av
femton-hundratalskostymer. En grupp blonda,
skäggiga, rödklädda tyska landsknektar och
särskilt deras anförare hade, föreföll det mig,
både i dräkt och uppträdande den rätta stilen.
Vad dräkterna angår var man här ej
bortskämd med sådant’. Allt som kan kallas
stämning har avsiktligt undvikits. All
arkitektur är ohistorisk, ger så gott som ingenting
av renässans men för delvis tankarna på
funktionalistisk torrhet. Är det ej nog, att vi
ha den maskinella arkitekturen aktuell och i
hög grad hotande för framtiden, är det ej
för mycket, att den också skall vara
retroaktiv? Den vanliga — d. v. s. den av
scenmodernismen önskade — torrheten och
stäm-ningslösheten låg oftast över scenen, och
belysningen användes också på önskat — för
mig icke önskligt — sätt. Grellheten och
falska färgtoner äro som bekant »det enda
rätta» för modern teater, och framkallas med
strålkastare. Uppsättningen av Fiesco kunde
ha gjorts med den felaktiga historiska
kostym-och arkitekturuppfattning, som 1780-talet i
Mannheim hade av 1540-talet i Genua.
Pjäsens som oftast falska patos kunde ha passat
i en sådan miljö. Men naturligtvis hade det
varit ännu bättre, om de utsökta medel, som
nu stå oss till buds, använts för att få
tidstrohet över det hela, så att den vita
amfi-teatraliska staden vid det mörkblå
Medelhavet framlockats för ens ögon och fantasi.
Man har många trappor i Genua, det ingår
i stadens fysionomi, men jag påminner mig
icke där ha sett några så fula som på
Dramatiska teatern, och de blevo icke kärare för
att de voro programenliga enligt 1930-talets
sceniska mod.
Signe Kolthoff som g revin nan
Imperialt i Fiesco.
Ingalunda banal, och det trots att pjäsen
handlar om trekropparsproblemet, är Paul
Geraldys och Robert Spitzers lilla
psykologiska komedi »Son mari», här kallad Den
stora kärleken. Min högaktning för fransk
dramatik och även för Géraldy kan dock ej
hindra mig från att tycka, att den dramatiska
strömmen då och då sinade ut.
Lilla, åtminstone i fru Karin Molanders
gestalt alldeles särskilt förtjusande och
naturliga fru Jacqueline Meynard är
hänsynslöst och med kropp och själ förälskad i sin
make Maxime—herr Erik Berglund, och
hon berättar för sin yngre ogifta syster,
Gi-sèle—fru Inga Tidblad, försedd med den
oduperade och minst av allt oskuldsfulla syn
på världen och människorna som utmärker
den moderna unga flickan, hur kärleken till
maken fyller henne helt. Då instörtar en ung
tafatt herre André Moreuil—herr Gösta
Ekman, som har råkat Jacqueline på en middag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
