Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Fie sco. Femte akten.
Han vill nu göra henne en visit för att fråga
henne till råds, om han bör fria till en viss ung
flicka. Maken Maxime, som varit på en
affärsresa till Bryssel, kommer helt oförmodat
hem under denna visit, och Madame Jacqueline
blir lika glad åt att hon tjugufyra timmar
tidigare får rå om sin älskade herre och man,
som vi bli häpna över att denne lille knöl kan
ha ingivit henne en känsla av att uppleva
detta jords och himmels under, som kallas
kärlek. Men så kommer man ihåg Titanias
ömhet och de smekningar hon ägnade sitt
åsne-hövdade föremål. Med oerhörd häpnad hör
hon, att mannen tar för givet, att André är
hennes älskare, och lika förbluffad blir hon.
när systern tyckte det vara »rätt gjort» och
att hennes moder förstår henne. Slutligen
blir det henne för mycket, då mannen
förlåter henne, och då avlider hastigt och relativt
smärtfritt — vi befinna oss dock i en
komedi — hennes stora kärlek. När så den unge
tafatte mannen, som blivit förälskad i henne
redan vid den omtalade middagen, får en
förfrågan om han tror hennes mans
beskyllning att hon givit sig åt en annan,
fastslår han energiskt, att han icke ens kan
tänka sig möjligheten av något sådant. Hon
meddelar då, att detta dock skulle kunna
vara möjligt med André för hans stora
kärleks skull, och denne tycker förmodligen, att
det är mycket naturligt.
Nyligen läste jag en liten bok av Paul
Géraldy med aforismer om kärlek, skriven
med mycken subtil erotisk dialektik, vilken
bok författaren skickat mig.
Själv tycker jag att den jordiska kärleken
har stora likheter med religionen, den
har sitt de heligas samfund och även sina
konventionellt troende, sina helgon och martyrer,
sina ödmjuka modiga små nunnor, sina
fari-seiska Don Juan-typer, sina hycklare och
fanatiker, alla vändande sig mot sakramentets
mysterium. De rättroende veta väl, att
kroppen verkar det visserligen icke ensam, utan
anden, som är med och när och i
kärleksundret.
Rösttimbren torde väl vara det mest
kroppsliga hos själen och det mest själsliga
hos kroppen, och då vi — gudskelov än en
gång — hörde fru Karin Molanders rena
och goda barnaröst, förvånade vi oss över den
sällsynt stryktäcke lymmeln Maximes sätt mot
henne, och alla dessa fula ord är det högsta
beröm man kan yttra om Erik Berglund.
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
