Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Älskaren André hade kostat Gösta Ekman en
hel del bekymmer. För min del vet jag ej
riktigt hur han skulle vara. Han hade naturligtvis
hittat på en hel del sinnrika smådrag, men man
blev i alla fall på något vis enerverad av hans
sätt, ehuru så småningom glädjen över den
som vi få hoppas mycket stora lyckan fick
så rörande uttryck, att man gladde sig åt hans
erövring. Så gjorde åtminstone alla vi snälla.
De stygga hade redan blivit tillfredsställda
av att den knölige Maxime skulle bli
bedragen.
Fru Inga Tidblad var som systern Gisèle
en liten kall och torr men frisk flicka, d. v. s.
alldeles precis som hon skulle vara. För min
del hade jag mycket nöje av fru Karin
Swan-ström. Varför skulle ej den sortens gäss få
visa sig på scenen? Jag har sett dem i
verkligheten. Lustigt är, att själva fumlandet och
tappandet får i Frankrike över sig något ej
bara löjligt utan nästan odiöst. Det anses
vara omoraliskt att icke äga ett visst mått
av skickligt jonglerande med handskar, kakor,
väskor och glas. Själv skrattade jag
hjärtligt åt hennes tafatthet och lika mycket åt
hennes nästan trevliga dumhet.
Henrik VIII av William Shakespeare
lär inte riktigt säkert vara av Shakespeare.
Fletcher, en samtida till Shakespeare, påstås
ha skrivit en hel del, men grundlärda
litteraturhistoria anse, att man ej alls behöver
rynka på näsan åt Fletcher. En av dem sade
mig, att om Fletcher hade skrivit hela
stycket, kunde det blivit bra i alla fall, ty han
var en mycket god författare. Att det bästa
i skådespelet är av Shakespeare torde vara
otvivelaktigt. Pjäsen är något
osammanhängande och väl lång, det är bådas fel.
Emellertid såg och hörde jag Henrik VIII med
mycket nöje och blev litet häpen, att det
tycktes vara något fel med att Oscarsteatern
gett den. Jag tyckte även, vilket också lär
ha varit galet, att regien och utstyrseln voro
i högsta grad tillfredsställande. Alldeles
ofantligt njöt jag av de engelska dekorationerna
och dräkterna, vilka lånats hit, förvånande
fräscha, och jag tyckte även om att man
hållit sig till Holbeins teckningar, då det gällde
dräkterna, och inte gjort någonting mera
»fantasifullt och suggererande».
Holbein, som för resten lär ha gjort upp
förslaget till Anna Boleyns bröllopståg, räcker så
fullkomligt för mina förhållanden. Stödd på
honom och på som det tyckes en ganska
Karin Molander s o m
Jacqueline M ey nar d i De n stora
kärleken.
grundlig kunskap i engelsk arkitektur och
kultur under 1500-talets förra hälft, hade
Charles Ricketts gjort en av de bästa
om-ramningar till ett historiskt stycke, som jag
någonsin sett någonstans. Och att dräkterna
icke här, som lär vara det enda riktiga i
historiska stycken, ha något av
maskeraddräkter med inslag från tretton-, fjorton-,
femton- och sextonhundratalen pius något
Orient, allt på en gång, satte mig från
början i gott humör. Här var verklig prakt,
verklig historisk bakgrund. Detta kunna
engelsmännen åstadkomma. Jag hade börjat
längta efter en ny Meininger-skola i sceniskt
avseende — kanske några äldre komma ihåg
Meiningertruppen på 1880-talet, den spelade
också i Stockholm —, då jag av en
framstående teaterexpert fick höra, att ett tuktat och
modifierat »meiningeri» — skulle vara det
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
