Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Saliv Smith—fru Alice Eklund har
tillkallats av en ung fin sysslolös herre Bill
Pa-radene—herr Einar Axelsson, vars
älskarinna fått ett hysteriskt anfall. I Einar
Axelssons gestalt är den unge mannen nästan
otroligt valpaktig men roande naturlig. Då
han ser Miss Sally, känner han sig
ögonblickligen lida av ökad hjärtverksamhet och
nervös oro, befarar sömnlöshet och visar
tydliga tecken på psykisk rubbning. Lilla Lottie,
älskarinnan, spelad av fröken Vera
Schmiterlöw, övergår såvitt jag förstår nu till
största delen till den unge lörd Tidmouth—herr
Ernst Eklund, som varit anledning till det
hysteriska anfallet. Han är en kärlekens eller
om man hellre så vill äktenskapens martyr,
som tyckes sakna erotisk intuition. Liksom i
En man till påseende» samlas hela
sällskapet i Skottland. Här i Bills slott och efter
många misstag på dörrar upptäcker den
fagra Sally — jag vet ej om hon var så bra
doktor som det sades —, att Bill ej har några
kroppsliga defekter och att han dessutom är
en särdeles förmögen man och, vad som
förvånade henne mest, som ett rinnande vatten
kunde läsa upp allt som stod i böckerna om
mjölksyra, groddbarhet och bakterier och
således hade förutsättningar att kunna bli en
rejäl lantbrukare. Då jag hörde pjäsen,
skrattade jag utan samvetsbetänkligheter men
också ofta utan att veta åt vad. En roande
detalj var, då herrarna efter middagen i
väl-sittande smokingar reste sig upp och visade
sig vara barbenta under den färgrika skotska
kilten. Man blev slagen av den elegans, som
denna till synes så heterogena
dräktsammansättning hade. Till fullo inser man också hur
farlig den lärda, och även den olärda,
viktigheten är för den erotiska känslan, då man
hör den från fru Eklunds vackra läppar.
Lottie—fröken Vera Schmiterlöw, tycktes ej ha
den granitgrund i karaktären, som fordras
för en evig lycka. »Tala flicka, tala, tala»,
säger Faust till Margareta. Man skulle med
samma vänlighet i rösten och blicken, som
Henrik Faust hade, vända sig till Lotties
särdeles välformade gestalt och säga: »Håll
din förtjusande mun».
Det är svnd att det finns för många
teatrar. Skönt vore det, om en fyra, fem
stycken kunde försvinna. Men å andra sidan är
det på något vis uppfriskande, att små mer
eller mindre efemära teatrar få bli ett
uttryck för att en hel del skådespelare utan
plats ha lust att manifestera sin kärlek till
konsten och finna ekonomiska möjligheter hos
vänner. Naturligtvis kunde man tänka sig en
eller möjligen två teatrar av den sort, som i
Paris kallas »Théàtres à cöté». Man skulle då
önska, att de hade en liten specialitet, men
ej som Grand Guignol med den perversa
grymheten. De kunde gärna vara platsen
för djärva och vågade pjäser, men det
fordras sannerligen så mycket kultur både
framför och bakom ridån, att det väl knappast
är möjligt här i Stockholm. Kanske är det
bättre att dröja, till Stockholm blir fem
gånger större, och till dess nöja oss med nio, d.
v. s. en på vart femtionde tusental invånare.
Är det för strängt?
Det är en kuggfråga att säga, vad som
teaterhistoriskt menas med Intima teatern.
Så hette Lilla teatern vid Bantorget. Intima
teatern kallades också den teater, som
sedermera fick det egendomliga namnet Mindre
dramatiska teatern och därefter kallades
Komediteatern. Nu har man fått — men hur
länge vet jag icke — Nva intima teatern vid
Vattugatan.
Karl och Anna, en pjäs av Leonard
Frank, spelades under direktion Ingeborg
Mattson på denna teater. Två tyska
krigsfångar Karl—herr Erik Malmberg och
Richard—herr Knut Pehrson vistas 1917 i
ett ryskt fångläger och ha det så bistert som
tänkbart. De tala ingående om kvinnor för
att förfriska sig — det är ej svårt att
förstå. Richard berättar om sin hustru Anna
så ofta, att Karl snart vet lika mycket om
henne som Richard själv, om födelsemärken
och andra liknande detaljer, som alltid —
ej minst under Henrik VIII :s tid — .tycks
ha fått spela en roll, då det gällde att bevisa
närmare relationer. Hemma i Berlin går
Anna—Märta Arbin. Hon är en stilla hederlig
kvinna, men också en sådan kan tycka, att
väntan blir det unga blod för lång. Så
kommer freden och friheten för fångarna. Karl
kommer hem först, uppsöker Anna och
påstår sig vara Richard. Icke en sekund kan en
människa bli lurad av en person, som påstår
sig vara en make, som fyra år varit borta.
Det hör man redan i telefon. Man skulle ju
bli förargad, om man efter fyra års
bortovaro ej skulle bli igenkänd i de affärer, där
man brukar handla, även om man något
ändrat sin skägganläggning. Och skulle
Karl aldrig så bra lyckas med att tala
om något ärr, som fanns på nedre ryg-
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
