Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
gen — Anna tillhörde dock de, som ej
dedos-sera sig, som det brukas i societetskretsar
nuförtiden — så skulle hon ändå anse, att han
hört det av Richard eller någon annan.
Meningen är kanske, att hon genast såg, att det
ej var hennes man, men att hon blev både
rörd och glad åt den äkta känsla, som lyste
från den falskeligen foregivne Richard.
Så kom Karl tillbaka, och efter några rätt
gripande scener av hjälplös förtvivlan gifter
han sig efter en del protester med den ganska
trevliga Marie—Ingeborg Mattson. Skola vi
uppröras ? Mig förefaller tragiken i fallet
Karl och Anna vara något av det som man
kan taga lugnast, då det gäller olyckorna
under världskriget.
Särskilt Anna var, då hon pysslade med
grytor och tallrikar, så blond och god och
särskilt så naturlig, att man bara förvånar
sig över att hon ej genast insåg och sade
ifrån, att det ej var med sin man som hon
idkade äktenskaplighet.
Både då det gäller evig och flyktig kärlek
kan den endast mätas efter hur mycket man
därför vill offra. Kärlek till en revy är väl
mera att likna vid flyktig otillåten kärlek.
Den kan vara rätt lidelsefull den också. Den
hedersamma kärleken, t. ex. till Fiesco,
framkallade ett rätt sparsamt offrande av 6 :6o, och
det av ett fåtal personer, under det att en
hel mängd skyndade att med entusiasm offra
9: 95 på Karl Gerhards-revyn. Bra många
sucka efter en revyföreställning: Jag blev ei
sa lycklig som jag hoppades! Alen då de
sedan se på affischerna: »Folkan föståss eller
»Södran som vanligt» eller något annat
lyckolovande revynamn, hasta de dit igen,
längtande efter ohöljd sanning och skönhet
samt ej minst efter dionysisk yra. Med det
senare syftar jag då ej på två bacchantiska
pommac-mellanakter.
Södran som vanligt hade till författare
Gösta Stevens, och för musiken stod en
man med det lovande namnet Helan. Ur
vimlet skeno två stjärnor, Katie Rolfsen och
Calle Hagman. På den ena lyste ögonen, på
den andre näsan. Med sprudlande fantasi,
med äkta humor och med den mest lockande
charm sjöng den mycket begåvade unga
norskan sina visor. Hon vågade ibland vara
ful och roade då intensivt. Hon återtog sedan
sin naturliga skapelse och visade sig då i
den farliga formen av en lika intelligent soni
sensuell skönhet. Calle Hagman har man nu
betraktat i många år. Jag har ännu ej sett
mig fullsynt på honom. Man häpnar åt, att
den av honom skapade typen, en beskedlig,
korkad liten herre, »med konjaksbrutna
bakben», som Jörgen på sin tid beskrev en
konkurrentredaktör, kan till den grad tilltala
vettiga människor, om man får räkna sig till
dem. Man kommer att tänka på, att vi dock
alla ha vårt lilla jag under det att vi sprattla
under stjärnorna.
På Folkteatern fingo vi två revyer, en till
nyår av Karl-Ewert, en till påsk av
Karl-Gerhard. Det måtte vara svårt med denna
diktartävlan, låt vara att de ej som Goethe
och Schiller stå på samma piedestal. Det kan
ej vara så lustigt för Karl-Ewert-Schiller att
spela på samma teater som
Karl-Gerhard-Goethe. Författaren till Det glada Stockholm,
Karl-Ewert, har emellertid både gott huvud
och god diktion. Ett mycket lyckat nummer
var uppträdandet av The four drullers», en
kvartett, imiterande på det kostligaste vis de
nu så högmoderna amerikanska sådana.
Herrarna Sigurd Wallén, Erie Gustafson, Gustaf
Lövås och Richard Lindström hade fångat
dylika herrars rörelseschema. Deras
nonchalanta, loja, egenkära och likgiltiga sätt att
uppträda, detta som anses vara till besynnerlig
prydnad och välstånd i U. S. A., återgavs så
att man fick en högtid av skratt. Förmodligen
skulle våra kvartetters punschsentimentala,
ur tjocka magar stigande smältande toner
verka lika skrattretande i Staterna, om några
svenska kvartetter gjort sin triumffärd
genom dessa. Bland de övriga
uppträdande märktes Zarah — ej att förväxla med la
divine Sarah. Hon heter Leander och är
skön. »Aphrodite a toujours son prix»,
påstår Leconte de Lisle. Det är roligt att se
ett exemplar, som så fullkomligt lyckats i
gjutningen. Men den Pygmalion, som
skapade denna Galathea, har ännu icke fått
riktigt liv i henne, åtminstone icke i rösten.
Hennes diktion är emellertid lika god som
hennes två mäktiga teaterchefers, ty man
återsåg henne vid påsktiden hos
Karl-Gerhard.
Ar Erie Gustafson ful — kanske — men
han har ett uttryck av en så överflödande
komik i sitt runda goda ansikte, att skulle
komikens gud få sin staty, vore Erie
Gustafson självskriven till att få ge sina drag åt
gudabilden. Sigurd Wallén härmade Erik
Lindorm. De likna varandra också däri, att
de på denna teater ha enorm succés.
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
