- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionionde årgången. 1930 /
363

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sonja Kovalevsky. Av Gurli Linder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sonja Kovalevsky

av Sonjas äktenskapshistoria. Det blev
också ofta mellan dem scener och
uppträden, ty just därför att Sonja visste,
att han ej älskade den älskande kvinnan,
utan endast beundrade den geniala, blev
hon svartsjuk på allt och alla. Hon blev
uppriven till kropp och själ; till slut blev
hennes hjärtas krav henne »over Evne»,
hon kompromissade, och hösten 1890
beslöts äktenskapet, under villkoret att
Sonja sex månader om året skulle uppehålla
sin professur och de övriga sex vara hos
mannen. Om denna utgång underrättade
hon aldrig A. Ch. Edgren, då duchessa di
Cajanello och bosatt i Neapel.

Efter att ha tillbringat julferien i
Italien med Maxim Kovalevsky återkom
Sonja i februari 1891 till Stockholm. Fastän
hon blivit förkyld på resan höll hon sin
föreläsning och gick t. o. m. på kvällen
på en stor supé hos Gyldéns på
Observatorium. Men hon kände sig sjuk och bröt
tidigt upp. Det var en kall och blåsig
kväll. Hon stod länge och väntade på en
spårvagn, och sedan gick denna åt galet
håll, så att hon fick göra den långa
omvägen om Slussen till Humlegården.
Dagen därpå låg hon i feber. Det blev
lunginflammation, och efter tre dagar kom
döden. Hennes vänner Therese och Elsa
Gyldén och Ellen Key turade om att vaka
hos henne. Hon var rörande tacksam mot
dem för all deras omvårdnad. Den sista
aftonen hade doktorn sagt att ingen
omedelbar fara var för handen, så att det
räckte med att sköterskan vakade. Elsa
Gyldén lämnade henne då, och lilla Sonja
var på en utklädningsfest hos en kamrat.
De sista ord Elsa Gyldén hörde henne
yttra voro — om medvetet eller i yrsel vet
hon ej: »Det är för mycken lycka». På
natten började dödsarbetet, och innan
någon av hennes vänner hann dit var hon
död. Det var den 10 februari, och hon var
då endast 40 år gammal.

Sonja Kovalevsky var fullt övertygad

om varje människas i dunkel höljda
förutbestämmelse. I ett brev skrev hon en gång:

Det är egendomligt: ju längre jag lever, ju
mer behärskas jag av känslan av fataliteten, eller
rättare sagt av determinismen. Känslan av den
fria viljan, som man påstår vara människan
medfödd, sviker mig mer och mer. Jag känner
så organiskt, att hur mycket jag än må vilja,
hur mycket jag än må kämpa kan jag icke
ändra ett iota i mitt öde.

Och detta ofrånkomliga öde ansåg hon
uppenbara sig glimtvis i varsel, syner och
profetiska förkänslor. Så hade hon
förutsagt att 1891 skulle bli ett för henne
lyckligt år. Blev icke denna profetia sann, så
problemfylld som framtiden ställde sig för
henne ? I sin intressanta essay över George
Eliot berättar Sonja Kovalevsky, att hon
under ett av sina samtal med henne
anmärkte på att denna världserfarna och
människokunniga författarinna dock i sina böcker
lät döden komma alltför mycket à propos.
George Eliot svarade: »Har ni inte ofta
märkt detsamma i det verkliga livet . . .
döden är mer logisk än man föreställer
sig. När stämningen blivit alltmer
outhärdlig, när man ej ser någon möjlig
utväg, när de mest motsatta plikter
ömsesidigt ligga i strid med varandra, då är det
döden som kommer och öppnar en ny
väg, som försonar vad som tycktes
oförsonligt.» Var det i förkänsla av att dessa
ord skulle få tillämpning på hennes öde
som Sonja aldrig glömde dem och ofta
återkom till dem? Man måste inse att den
lycka hon vunnit erbjöd sannolikhet för
så mycken tragik, att döden verkligen
var en barmhärtig befriare.

Hon stod där hela livet, den lilla skygga
och känsliga, tafatta och
ömhetsträngtan-de Tanja Rajevski, och sträckte ut sin
tomma hand, önskande så innerligt att
någon skulle lägga en apelsin i den — som
Jonas Lie formulerade hennes längtan.
Man kan fullfölja bilden och säga: Den
andra handen sträckte hon också ut, och

363

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free