Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
Greta Söderman och Joseph Histop i Manon Lescaut.
tigt verkets höjdpunkt. Natanael Bergs
orkester är som alltid överlägset behandlad, fast
och rik i fakturen och parant i
instrumentationen ; de mellanspel och aktintroduktioner
där den får klinga ensam ge vanligen
betydligt mera behållning än den dramatiska
dialogen. Man har tidigt kunnat stöta sig på en
viss klanglig övermognad i Bergs symfoniska
kompositioner, han har haft en svaghet för
de tunga och bedövande orientaliska dofterna
i musiken. I Engelbrekt klingar hans
orkester alltigenom manlig och ädel, även i de
episoder där kompositören icke har betydande
ting att förmäla. Betagande i sitt blonda och
svala vemod är slutscenen vid Engelbrekts
bår med sina unisona körparafraser på en
svensk folkvisa. Scenen är rent lyrisk, men
får likväl i det sammanhang den står där en
djup dramatisk innebörd. Engelbrekts eget
öde fick ett tragiskt slut. Men sannsagan om
honom och hans verk är trots detta en ljus
och vacker legend, en av de ljusaste i svensk
hävd. Hans minne skall ej firas med bitter
klagan. I en stilla nordisk
sommarkvällsstämning förtonar Natanael Bergs drama, på gott
och kanske även i någon mån på mindre gott
ett äkta svenskt verk, det senaste och
ingalunda det sämsta försöket att förverkliga samma
musikdramatiska ideal som en gång för länge
sedan inspirerade Gustaf III, Kellgren och
Nauman till den »lyriska tragedien» Gustaf
Vasa. Idealet är icke på modet i alla kretsar
just nu. Men det duger ändå.
Titelrollen återgavs av Einar Larsson, ståt-
lig och grann både vad stämma och
apparition beträffade. Men karakteristiken
stannade vid den rent dekorativa. Kring honom
rörde sig ett galleri av historiska
personligheter, vilkas profiler regissörens och vår egen
historiska fantasi fingo hjälpas åt att ge
individualitet och skärpa. Gunnar Klintberg
presterade ett förträffligt arbete som historisk
genremålare, desto mera aktningsvärt som
ofta både librettist-kompositören och
dekorationsmålaren — Jonand —■ skamligt lämnade
honom i sticket, den förre särdeles i aktsluten,
där han med långa efterspel gång på gång
tvang honom att arrangera stillastående
ta-bleaux vivants, en effekt som har den
olägenheten att den så vtterst lätt blir alltför
effektfull.
Kungl. Teaterns nästa nyhet var Puccinis
Manon Lescaut. Operan ligger i tiden några
år fore Bohéme och har aldrig nått samma
ställning på den musikaliska världsmarknaden
som de tre slagnumren Bohéme, Tosca och
Butterfly. Själva ämnet, hämtat från abbé
Prévosts berömda roman, är i och för sig
synnerligen tacksamt för musikdramatisk
behandling och har som bekant lockat även andra
än Puccini; för ett tiotal år sedan gavs
Massenets tämligen sockersöta Manon här i
Stockholm i en magnifik
Watteau-uppsätt-ning. Puccinis grepp på uppgiften är avgjort
mera energiskt och följaktligt också mera
dramatiskt än Massenets. Men hans libretto har
sina brister, som föranlett en viss stilbro-
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
