- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionionde årgången. 1930 /
379

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Operans spelar

äro nog de vanligaste, skär det ihop sig
redan från början. Kompositören kan vara en
utmärkt musiker, men en slät poet.

Natanael Bergs förtjänst som dramatiker
ligger i ett visst esprit d’arrangement. Han
älskar de tillspetsade dramatiska
situationerna, den i ögonen fallande kontrastverkan
mellan motsatser. Något sammanhängande
drama har han icke ens försökt bygga upp. Det
kan ligga en sund princip i den
avhållsamhe-ten. Ingenting är tristare, ingenting verkar
mera avslaget på en modern publik än en
banal operaintrig à la Scribe med
månskens-blekt kärlekssvärmeri, övermänsklig dygd och
nattsvarta brott, utstofferade i en mer eller
mindre omsorgsfullt studerad historisk
kostym. Historien har sitt eget patos och sin
egen romantik. Natanael Berg har haft en
riktig känsla av detta; man förnimmer starkt
att han har tagit historien själv på allvar, att
han har varit gripen av det nationella
befrielseverkets och av befriarens egen storhet när
han utarbetade sin opera. Engelbrekt rymmer
några scener, där denna gripenhet utlöst
okonstlade och starka uttryck, där den
historiska stämningen förtätats i en
dramatiskt-musikalisk historietavla av verklig intensitet.
Hela operan — möjligen med reservation för
andra akten, som faller ur stilen en smula —
har en lugn värdighet och en viss oaffekterad
folklig enkelhet i tonen, som inger aktning
och sympati. Men någon verklig diktare är
Natanael Berg dock icke. Hans figurer stanna
gärna i stela poser, alldeles som på de
akademiska historietavlorna från förra seklet. In
i deras inre få vi icke skåda. De bli silhuetter
för oss, icke levande människor. Av den
genuine och karaktärsfulle, till det yttre så
obetydlige lille bergsmannen Engelbrekt, vars
originella gestalt tecknar sig så klart och så
fängslande i vår historia, få vi icke mycket.
Han har förvandlats till en dyster och
inbunden romanhjälte med karska och trotsiga
över-människolater, så ofta tillfälle erbjuder sig
ackompagnerade av ett herrans oväsen i
orkestern. Vi kunna svårligen låta bli att le åt
honom när han med teatralisk gest sopar
undan de förskrämda hovmännen vid Kristian
den andres hov. Den gesten är icke
Engelbrekts, den är Natanael Bergs. Ingen
stannar i något tvivelsmål om vems
bärsärka-lvnne det är som funnit sin konstnärliga
utlösning just i den scenen. Ar Natanael
Bergs Engelbrekt icke alltigenom historiens
Engelbrekt, så är det dock resning på gestal-

Einar Larsson som Engelbrekt.

ten. Och åt trofastheten och den tappra
resignationen inför personliga missräkningar
har Natanael Berg lånat nobla och vackra
uttryck.

Ett avgjort poetiskt misstag är det
arkaise-rande språk han begagnar. Det inbjuder till
löje där det borde imponera, tyvärr.
Överhuvud taget innehåller textboken alldeles för
mycket av gammal i8oo-talsschablon. Bakom
Bergs Engelbrekt skymtar ännu ganska
oförtäckt August Blanches Engelbrekt och hans
Dalkarlar. Textförfattarens osäkerhet i stilen
har mer än en gång förlett också
kompositören till misstag. Andra aktens danska hovfest
med sin festpolonäs, sina madrigaler och
dansvisor har en obehaglig smak av gammal
potpourri-opera à la Meyerbeer, och den från
August Blanches sångspel ärvda
Engelbrekts-marschen är alldeles för tunn och musikaliskt
intetsägande för att tåla vid den symfoniska
belastning som kompositören utsätter den för.
Ett präktigt motivmaterial att bygga på har
han däremot funnit i Den signade dag, väl den
skönaste koralen i hela den svenska
hymnologin. På den är ouvertyrens första del baserad.
En ståtligare upptakt kunde verket icke få,
och rent musikaliskt betecknar den otvivelak-

379

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1930/0419.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free