Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Ungdomsverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Love A lm q v i s t s p o e ti s k a exotism
ha plats i Leconte de Lisles Poémes barbares,
fastän det ej kan sägas nå dessas högdraget
stora stil.
Jag förbigår en del songes, där det
exotiska kanske inskränker sig till ett par namn
eller åtminstone ej uppträder karakteristiskt,
fastän de annars kunna uppvisa skönheter i
tonfall och syn, och nämner några, som
synas mig stå allra främst. Ett litet i sin
excentriska art sålunda utsökt poem är
»Mai-nours sång vid Eufrat»:
Varför, varför sitter jag på stranden?
Nouronnihar icke kommer!
Eufrats vågor åt mig skratta!
Babylons tulpaner skratta!
Nouronnihars ögon skratta!
Varför sitter jag på stranden kvar?
Jag flodens famn ju har!
Slutraden är typiskt almqvist-obehändig
men det gör detsamma — vilken
förtjusande kapris ur svensk poesi för ioo år sedan:
»Babylons tulpaner skratta!» Om Heine
gjort en dikt åt det hållet, vilket ej är
otänkbart, hade han säkert spetsigare
utformat dels versen, dels den erotiska
poängen. Men i verklig österländskt
blomsterljuvlig erotisk sötma hade han därför
icke legat över.
Tusen och en natt-exotismen blommar
också i den gratiösa fantasien om Alalith
Diurméa, som med trollspöt i hand går
sjungande i sin trädgård, medan hennes »hovtärna
och tjänare bära den gyllne fröasken jämte
spade och kratta av silver»:
Nu kom’ hit, mina blomsterdrängar!
Jag vill så på förbjudna sängarna
frö till skönaste rangiopavi,
Bulbulrosen, så kär för feerna.
Skynda! Så och kratta! Så och vattna! etc.
Detta är Almqvists Persien. Vad
ran-giopavin betyder, som skulle sås på de
förbjudna sängarna, må specialister i Almqvists
Arimanspsykologi avgöra. För andra kan
dikten förbli en tjusande leksak utan
anknytning till något i världen, poesien för
poesiens skull, 1’art pour 1’art.
Helt andra toner anslås i »songen» om
det finlemmade »asuras»-folk, som från
Gangeslandet undan Bramas och Indras
bekännare måste fly ända till yttersta
norden, där massvis frös ihjäl eller fick en
skepnad sorgligt förbytt (till »jern» eller
»sam»-folk, samojeder?):
Dristar du följa de flyende asuras
på en mörk väg, till ett mörkt land?
Önskar du gå på den slagnes väg?
Gråta hans gråt? Sucka hans suckar?
Vi skola vandra till ett land i norden.
Där är tyst, där är frid.
Än en gång: här äro vi tusen mil borta
från den självmedvetna tegnérska retoriken.
Songen har framkallats av diktarens
sinne för de geografiska motsatsernas och
avståndens poesi. Ganges’ heta tropikslätter och
nordliga Sibiriens ödslighet! Bakom poemets
få rader, vilken rikedom av outsagda
associationer, av bilder, som i sitt färgrika vimmel
aldrig skulle förlösas ur diktarens egen
fantasi ! Ett folk som i oräknade seklers lopp
under en himmel av melankolisk enslighet
förvandlas till sin mänskliga vrångbild men
aldrig glömmer sagan om sitt höga ursprung
utan ännu uppe på Novaja Semblas isfält
hopdiktar åt sig en fantastisk legend till
religiös dyrkan! — dansar kring »den fallna
nordstjärnans» kulle. C. F. Bergstedt
påpekade i Frey 1850, att de historisk-mytologiska
namnen äro hopblandade och vantolkade —
vad mera? Och Lysander har en filiströs
anmärkning om det rasande i denna songe, högst
onödig för den som tager den för det den
är: poesi.
Till exotismen kunna slutligen räknas
situationer ur det förgångna med stark
tidsfärg, där det bjärta eller vilda och
barbariska bryter sig mot våra jämnstrukna
nutidsföreställningar. Dit hör det gripande lilla
mästerverket Häxan i kung Karls tid: »Här
på berget ligga gummans svarta knotor, hon
som i våras här brann upp på bål.» Varför
sattes hon då i »röda elden» ? Det är
omöjligt att kortare återge diktens åskådlighet än
genom citat av de få raderna:
Gumman, hon tog vita stickor av furu.
Men sina stickor satte hon i en mur.
Sakta hon steg till muren och ur stickorna
darrhänt mjölkade hon åt barnena små.
Men ur rika prästens ko var den söta mjölken.
Barnena fingo stå vid modrens bål.
Kan väl i mera sakliga ord utan en
höjning i rösten, utan ett upprört tonfall, liksom
utan spår av subjektiv ironi, inläggas en
ömmare medkänsla för de olyckliga, en djupare
förnimmelse av dumhetens och maktens
brutalitet? »Darrhänt» mjölkade hon — vilket
ypperligt ord! — åt »barnena små» — den
omvända ordföljden tar bort sammanställ-
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
