Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Ungdomsverken - Två dikter. Av Åke Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetter lund
ningens utnötthet och förstärker accenten av
ömhet. Det är ur »rika» prästens ko mjölken
tages — hela okänsligheten och drygheten
hos de myndigt besittande, vilken Almqvist
hatade, ligger i ordet. Och slutligen denna
enkla faktiska upplysning: Barnen fingo stå
vid moderns bål.
Sådant är sannerligen »poesi i sak», som
Almqvist drömde om. Tegnér, Atterbom,
Stagnelius kunna icke tänkas ha skrivit en
dikt av denna oprydda skönhet. I den
sociala medkänslan ligger dessutom något nytt,
något som ej förut hördes i svensk lyrik.
Bland de dikter jag hittills uttagit ur
Almqvists produktion har exotismen i den
första, den likgiltiga Parjumouf, uteslutande
symtomatisk, icke poetisk betydelse. I
Mur-nissagorna hör exotismen, påverkad av
Ossian, ihop med den där frambrytande
romantiska stämningen, koloriten, ordmusiken.
Sagans aldrig kartlagda land är också
skådeplatsen i de — likaledes konstnärligt blott
halvgångna — »mytopoetiska» dikterna, där
emellertid på samma gång skalden i
»Arktura» sökte med landskaplig realism
frammana en bestämd nordisk natur och stärka
effekten med den filologi, som på andra
ställen än avgjordare och mer pedantiskt än
här tycks flyta direkt ur det han kallar sin
kamrerarsjäl. »Månsångens» vikinga- och
Ossianexotism betonas ej särskilt starkt men
ingår i en almqvistdikt, som ej längre är en
ungdomlig stilövning utan en personlig
skapelse, och i några av »Songes» blommar
exotismen som en egendomligt excentrisk
lyrik.
Först fram på 1830-talet ger den sin
bestämmande kolorit åt större almqvistska
diktverk av mogen och avrundad karaktär, som
eposen Arturs jakt och den genomfört
geniala suggestionen Schems-el-nihar eller
prosadikten Palatset, där vår fantastiske exotiker
möter den senare realisten Almqvist. Ej
heller att förgäta åtskilliga glansfulla sidor i
dramerna Ramido Marinesco och Signora
Luna, i Isidoros av Tadmor och Marjam. En
fortsättning på föreliggande utredning har
alltså att framlägga vissa skönheter i allt
detta, skönheter som ej böra underskattas
därför att skalden i så mycket — även
estetiskt — visar sig oberäknelig och
ansvarslös.
TVÅ DIKTER
Av ÅKE LIND
När visorna fly .. .
När visorna gå från oss,
då går vår ungdom bort.
Den som ej mer kan sjunga
är gammal inom kort.
Och jag är redan gammal,
jag har så svårt att le.
Fast hjärtat bär på visor,
har jag ej ord att ge.
En gammal man — och bara
en ynglings år ändå.
Men livet gav för tidigt
vad jag ej än bort få.
Höst.
En höst går åter tung och hård
igenom livets örtagård
och mejar ner allt riktigt kärt,
jag med min längtan närt.
Den kvinna som min kärlek fick
var min ett fattigt ögonblick —
så gick hon bort ifrån mitt hus
till andra famnars brus.
Nu går jag här för hatets skull
och ser hur allt blir jord och mull.
Snart kommer vintern med sin snö
och låter hjärtat dö.
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
