Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Exotismen i dess senare skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter lund
över Mogreb. Men »en natt», fortsätter
Mo-harrem,
djupt jag låg i minnen
ur mitt land och ur mitt harem,
mindes Alalith, Fatima,
Gianhara, Dinarzade,
Nuron-nihar och Sai’da.
Så jag cittrans man på Malta
mindes och den hämnd jag taga
skulle på hans fräcka sång.
Han berättar om sin rymning från Luna
och tillägger de skärande orden, att han
sedan ej sett eller tänkt på henne, men sina
arabiska damer har han »sett», de nyss
uppräknade och ett par till. Den österländske
härskarens (den »sig själv förgudande
fenomen-människans» skulle Stagnelius ha sagt)
djupa själviskhet gentemot kvinnan har
ypperligt förkroppsligats i Moharrems figur.
Jag avbryter referatet men instämmer
gärna i Atterboms ord om denna dialog, att den
är djupt både gripen och gripande och att i
den ett »islamitiskt hjältelynne skildrats med
en sann ton av afrikanskt modifierad
orienta-lism, med glödande men likväl ej överdrivna
färger.» Som genom fönstret på en gammal
1400-talsmålning det kan te sig vida
perspektiv av vimlande liv, städer, skogar,
människor, djur under fri himmel, så öppnar även
denna dialog liksom den förra ett poesiens
fönster ut mot Medelhavsperspektivet över
öar och länder ända ned i Afrikas ökenvärld
— också detta ett vimmel av enskildheter,
men här förnumna genom Moharrems
brännande exotiska själ av högmod, lidelse,
själviskhet och starkt lyriskt färgade redan av
den trokaiska fyrtaktingens suggererande
musik.
»Signora Lunas» många försök med
ovanliga versformer i stället för den
Shake-speare-schillerska dramatikens genomgående
blankvers äro ju lovvärda men slå inte
alltid väl ut. De helt korta versarterna t. ex.
äro dilettantiskt ofullgångna och verka
endast besynnerligt, icke poetiskt-exotiskt. Å
andra sidan blir själva den träaktiga
blankversen någon gång överraskande melodisk,
såsom i en sydländskt gratiös och lyriskt
besjälad dialog mellan ett par unga
människor.
Exotismen i stycket är emellertid främst
Abulkasems och Lunas öde, som griper både
fantasi och hjärta med sin hos oss
allena-stående islamitiska poesi. Det var den tid, då
Frankrike ägde Hugos Orientales och
England hade Byrons österländska diktning.
Österländsk men icke saracenisk, utan
forn-hellenistisk och judisk, är exotismen i
dramerna Isidoros av Tadmor och Mar jam.
Något förstahandsförhållande till antiken, sådant
som Tegnérs och Stagnelius’, hade
Almqvist icke. Men tidens mäktiga nyklassiska
bildning, Goethe-Schillers genius, hade
naturligtvis nått honom, och redan tidigt — i
sagan Rosaura — hade han velat ena grekiskt
lekande behag och skönhetens levnadskonst
med kristen fromhet. Det slår en, att
samtliga Almqvists dramer med antikt ämne, de
två nyssnämnda liksom Svangrottan på
Ip-sara, röra sig i brytningstiden mellan
hedniskt och kristet — alldeles som sedan
Viktor Rydbergs hela antika diktning, och att
just brytningen, som starkt intresserar även
Almqvist, är motivet i Isidoros och i
Mar-iam. Med dessas tankeinnehåll sysslar jag för
övrigt lika litet som nyss med det
ovidkommande innehållet i Ramido och Signora
Luna; blott i den mån det företer en
exotisk-poetisk fasad hör det hit. Men
brytningen mellan judiskt-kristet och hedniskt
företer verkligen en dylik fasad.
I »Isidoros» möter oss först den
högpoetiska målningen av öknens kväll, då den
sjuke sångarynglingen Ceraunus och hans
älskade Anastasia vandra fram mot
»Tad-mors tempelstad» för att rådfråga
tempelfursten, läkaren Isidoros:
Allt mera blekt, allt mera milt och ömt ett sken
ur västra himlens aftonvalv ser hit på oss.
Min Anastasia, hinner icke jag — ej jag
till resans mål, så famntag du min cittra här.
— — — — — — Min afton fort
i natt sig vänder. Se omkring dig i den nejd,
där nu vi vandra — tom är öknens sand så vitt,
och skum står etern över öknen — tyst och skum.
Så i mitt bröst han också står. Min cittra tag!
Se där en palm! hur enslig? se, på blad och topp
hur solen stänker sjunkande sin rodnad, skön.
Ceraunus, du skall botas! viskar så till mig
en daimon god som denna aftonklara stund.
Din blick med aftonstjärnan stärk emellertid.
Jag vet icke hur många av Almqvists
läsare som gjort rättvisa åt denna
utomordentliga målning från öknen av en
sjunkande dag. Men — är detta verkligen en
ökenafton, som Almqvist ju aldrig har sett? Är
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
