Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Exotismen i dess senare skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Love Almqvists poetiska exotism
det kanske snarare en nordisk kvällshimmel,
som kan stå »skum» över jorden — relativt
— ehuru solen ännu stänker rodnad på
träden ? Skulle det blott vara ökenbilden och
palmen som här äro exotiska, medan luften
över dem med sitt »milda och ömma sken»
vore en synbild ur den svenska sommaren?
Man ser: versen är den grekiska trimetern,
som Almqvist mer än någon annan svensk
dramatiker och hellre än någon annan vers
begagnar i de högsta känslolägena, varefter
han med riktig takt vänder sig till
blankversen för det mindre högtidliga, eller —
för särskilda ändamål — till prosan. Så även
här: sedan Ceraunus sjungit en vacker bit
lyrik:
Gott är att slumra under terebintens grönska etc.
ser han en man nalkas, och detta faktum
säger han på blankvers:
Men tyst min sång! En man jag komma ser etc.
— och när denne man, som ingen annan är
än Jesu lärjunge Simon Petrus, upplåter sin
mun, talar han en osmyckad biblisk prosa.
Som konflikt framträder motsatsen
gre-kiskt-judiskt (och kristet) i scenen mellan
tempelfursten-läkarens dotter Isidora och
Jochanan, Jesu andre lärjunge (Johannes,
men Almqvist älskar de osedvanliga
namnen). Rasande förälskad i den mörklockige
ynglingen, kan flickan ej begripa att han
numera av henne ej fordrar världslig
kärlek till sig själv utan andlig till »sonen»,
»den överjordiskt komne». Alltså det
»hedniska» i all naturlig kärlek (och särskilt i
kvinnans naturliga kärlek) som får relief
av hennes hellenska börd och väsende:
Jehovah jag icke känner
så som jag min fader känner.
Jochanan, till mig du talar?
Hit till norden har du kommit
från ditt mörkt förvånansvärda
folk, som vitt bland syrer alla
och av greker nämns daimoniskt.
Jag — jag är en grekisk flicka,
vi av jorden, glada jorden
taga fröjd, förhoppning, näring.
Kan jag lämna — säg! — min fader
Isidoros, tempelfursten,
härskarn i Palmyras stad?
(De sista raderna ovanligt fast byggda
för att vara av Almqvist!)
Helt grekinna är hon kanske ändå ej; av
sin mor nämns hon åtminstone med det ljuva
namnet Dudaim — och som Dudaim vill hon
tillhöra Jochanan:
Om i morgon dig jag följer,
morgonnatt går du med mig?
— Ej om natt vi vandra — vi om
natt i stjärnsådd(l) skugga vila.
— Son av Juda stam och skönhet,
vilar jag i stjärneskuggor
varje natt med dig — vad får jag
— Ingen natt hos mig du vilar,
vilar blott hos himlafadern.
— Jag — jag älskar Jochanan.
— Dudaim — dig älskar sonen.
— Högre dina ögon glänsa
när om sonen du förtäljer
än när Duda’im du nämner.
Dialogen har den intensitet som Almqvist
så ofta nedlägger just i dessa trokeiska
verser, välbekanta från Ramido och Luna. —
Slutligen brister tålamodet för den
försmådda flickan, hennes stolthet reser sig, och hon
förkunnar:
Isidora, så jag heter,
icke mera Dudaim.
Gå, svartlockige av Juda!
Dig jag älskat, underbare,
du har sagt att du mig älskar,
men en annan i ditt ställe
du vill sätta — gå, o gå!
Så förstår ej kärlek jag.
Hon vill återvända till sin fader
tempelfursten, läkaren, som skall läka sin unga
dotters smärta.
Men hur djupt intryck den älskades
förkunnelse gjort på hennes fantasiliv — om
ej annat — det visar skalden genialiskt, när
hon sedan, vansinnig av sin olyckliga kärlek,
rusar in på scenen: hennes tal rör sig endast
och allenast med hans bibliska
föreställningsliv och i stor gammaltestamentlig poetisk ton:
Jehovah är min fader — Jehovah —
så heter molnens och härarnes högste Gud.
På regnbågen trampar han
och tager morgonstjärnan i sin högra hand.
Liljor vid vattubäck,
de stå uti Juda öken men ej i Palmyras stad.
(Betyder väl att hon, Dudaim, »liljan» ej
längre tillhör det grekiska Palmyra utan sin
judiske älsklings värld.
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
