Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Exotismen i dess senare skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Love Almqvists poetiska exotism
re stycken av denna natur — — bliva hos
oss.»
Vid denna tid hade Almqvist diktat ett
par dylika poem, som bägge tillhöra det
värdefullare vi ha inom arten. »I synnerhet uti
avlägsna länder, där namnen tillhörde för
mig alldeles obekanta underliga språk, hade
deras ljud en hemlig förmåga att väcka
sensationer om de särdeles folk, som där bodde»,
skriver ju Almqvist om sina barnastudier av
»kartans behag». Genom »det underbara i
oss själva», genom ett »musikaliskt sinne»
lära vi känna sakernas inre och högre
betydelse. På detta poetiskt-musikaliska sinne
har han i hög grad byggt de åsyftade eposen
Schems-el-nihar, Arturs jakt och
prosaberättelsen Palatset.
Schems-el-nihar för oss till Nubien och
Habesch-Abyssinien — liksom de sist
omtalade almqvistdikterna under de första
kristna seklen och till slut med den
hedna-omvändelse, som icke blott hos Almqvist utan
i allmänhet hos romantikens diktare var så
obligat. Tonvikten faller dock här icke på
detta utan på den poetiska målningen av
land och folk. »Svärmiska tavlor av dunkelt
behag och underfull skönhet uppresa sig
omkring oss, när vi höra ljuden från detta land
och tonerna av dess språk», skriver skalden
själv.
Och han har rätt. Planen må vara aldrig
så orimlig, vilket Almqvist för resten själv
tillstått — den levande dikten överskyler det
med sitt stämningstrolleri och sina vackra
episka tonfall. (Hur kan icke planen i själva
Runebergs Kung Fjalar kritiseras — men
poemets levande konst och lyriska rikedom
dölja hur psykologiskt och moraliskt
antast-lig den är.) Och om det historiska i
Schems-el-nihar är felaktigt — vad i all världen
gör det?1
1 Professor Lysanders Almqvistbok från 1878,
som i så många fall var en hälsosam kritisk
belysning av det kvasimysteriösa och humbugsmässiga
hos Almqvist, står dock alldeles oförstående inför
hans poetiska exotism, och om Schems-el-nihar har
den följande obetalbara pedantanmärkning: »Detta
afrikanska, brinnande och brännande element, som
Thomander beundrar i dikten, är . . . ett
kulturhistoriskt misstag» (än sedan?). »Etiopien . . . var
på den tiden delaktigt av Egyptens och Greklands
höga och fria bildning» (uppbyggligt men angår
icke läsaren av Almqvists dikt). Varefter professorn
med storslaget överseende tillägger, att detta kunde
dock Almqvist näppeligen veta, enär det framhävts
av en senare tids egyptologer! — Mer väger ju
Lysanders anmärkning mot rimligheten av hela
fiktionen med lejonet, som tror att den levande flickan
Poesien i Schems-el-nihar — det är först
ökenlandskapet, där skalden i lejongrottan
ställer in flickan som i en nisch och ger en
föreställning om den svarta rasens
statua-riska skönhet hos en ung kvinna. Det är
vidare den ståtliga målningen av lejonet, som
tror att hon är en staty och därför låter
sin »eldblick, glödande som Nubas sol»,
sjunka och insomna. Det är flickans
sångstrofer, som i sin okonventionella och
rimlösa konst, sin vackra uppbyggnad och sina
karakteristiska almqvist-upprepningar fått
något av besvärj ning:
Tempel skall jag bygga
dig! dig!
Altaren att dyrka
dig.
Gud skall du vara,
Gud åt mig:
blott du vill sova —
Sov åt mig!
Varpå det fortsättes i mäktig och skön
trokévers:
Hörbar knappt, men dock en ton var tonen,
gick liksom en dröm till djurets öra.
Schems-el-nihar vågade att stiga,
steg ifrån sitt hörn, av luftens vågor
buren, men av luft med trollsång blandad.
Så kom hennes fot om lejongapet,
ohörd smög hon över manens faror.
Vilda ögonlockens långa hårnät
såg hon vila över gömda halvklot.
Öppna de sig? Nubiskt stark besvärjning
höll tillsammans tvenne avgrundshålor.
Grottans håla öppnade sin mynning
nu för flickan. Ut flög Schems-el-nihar,
bort hon flög på ökensandens vågor:
flög att åter finna Amda Yussuf,
palmlövsbäddens varma himmel finna.
Hur kan man vara en sådan träbock, att
man inte känner, att detta är poesi!
Amda Yussuf? Så heter den unge
fursteson från Gondar, som förmått
nubierprinses-san Schems-el-nihar att rymma med honom
innan hon ett ögonblick förirrat sig in i
lejongrottan. Nu hemför han henne till sitt
land och sin fader:
Höga Habesch doftade av sommar . . ,
är’ en bildstod. Men i en dikt som denna låter man
också dylikt vara — dikt, dikt och dröm och kräver
ej verklighetsromanens motivering.
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
