Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Love Almqvists poetiska exotism. Av Fredrik Vetterlund. Exotismen i dess senare skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter lund
Tadmor! Tadmor!
Dig hatar, hatar,
dig hatar han, som har sol om sitt hår
och månen under sina fötter. Farväl Tadmor,
farväl!
Utbrotten förekomma i den seen, där
sångaren Ceraunus av läkarfursten får
förnumstigt goda råd om »lagom» i allt — ett
stycke typisk almqvistironi. Scenen är
skriven på schvungfull tragisk trimeter och full
av klassicerande vändningar:
Jag sjungit har, ty åt Apollon vigd jag var.
— Vem invigt dig åt fruktansvärde Foibos, säg?
Min moder själv på tempeltröskeln lade mig.
— Har du i glädje måttlig, måttlig ock i sorg,
Diaita iakttagit rent och ordningsfullt?
— Och jag skall svara? Vem uti olympisk fröjd
tog måttet med sig? Anastasia, svara du —
har jag i sällhet varit måttligt säll, o säg?
När strängen skalv och dityramben himmelskt klang
från lyran, då, när allt för mina ögon sam
i darrarglans, säg om jag var en måttlig man?
Som i de gamla dramerna finns här t. o. m.
en kor, vilken i särskilda versarter
reflekterar och manar till ingrepp i handlingen.
När denna korvers samverkar med den
lugnt majestätiska grekiska trimetern och
den våldsamma bibliska lyriken på fria vers,
åstadkommes onekligen en praktfull symfoni.
Det talas om den rasande Isidora:
Ett svärd hon tog och mattade mot egen barm:
då klang vårt skri igenom Tadmors pelarrymd,
och hon, förvirrad, stirrande sin dolk höll upp.
Jag stålet vred ur furieväpnad kvinnas hand,
och hon på marmorkalla golvet sig i gråt
med jämmerklagan störtade; med lockars duk
hon strök ur rysligt skimmerdjupa ögons klot
en sky av tårar. Raseri så synes mig.
Varpå koren bl. a.:
Ser du, ser du där hur hon kommer,
älsklingsdottern! Slöjan i trasor —
hårets fägring nu icke aktsamt
fläta vet hon. Vansinne vågat
vilt beröra skönaste kvinna.
Och Isidoras eget första, starka
raseriutbrott :
Han har flytt! han har flytt! han har flytt!
Men mig har han lämnat i sandiga, gruvliga, brännande
lejonöknen.
Gå er väg! gå er väg! gå er väg! etc.
Och när slutligen apostlarna Jochanan
och Simon omvänt alla dramats personer till
Jesu lära och sålunda givit de sjuka den
rätte läkaren, talas som sagt av alla, även
av koren, en stillsam evangelisk prosa.
Styckets olika stilar uttrycka sålunda
gammaltestamentlig, hellenisk och nytestamentlig
sinnesart.
De handlande i dramat gå nu att
grundlägga församlingens första tempel, och för
ögonblicket kastar Almqvist åt sidan allt
historiskt-exotiserande och låter sin Isidoros
förkunna en odogmatisk lära, som
Teodoros-figuren i Rydbergs Siste atenare skulle ha
gillat:
O given mig en hög, en enkel himmel
uppöver alla tempeltvister — given!
Ty människan förgås, när gudar strida.
Men just Isidoros vill i dramats
fortsättning »Marjam» allehanda mytologiserande
konstigheter och lyssnar sedan till en
främling, som predikar judekristna konstigheter
■— den bekanta parodien på Paulus. Dylik
satir mot en begynnande »kyrkas»
teologise-rande, liksom mot dess förvärldsligade
församlingsliv, jämförda med det enkla
kärleksbudet »älsken varandra», som är Jochanans
och Jesu moder Marias (»Marjams») hela
visdom — den satiren är huvudsak i
»Marjam» och icke den poetiska exotismen. Den
sistnämnda fortsätter endast »Isidoros» med
greciserande vers och en biblisk prosa, som
särskilt i samtalet mellan Jochanan och
Marjam vid Marjams död är skönt enkel och
innerlig.
Uteslutande klassisk skall stilen ånyo vara
i ett verk sådant som det — tidigare skrivna
— dramat Svangrottan på Ipsara från kejsar
Konstantins senantiktid och bl. a. med
motsatsen kristendom-hedendom. Många vackra
trimetervers finnas även här, men eljes
verkar det hela mer allmänmänskligt än särskilt
grekiskt. Namn, lokal och versslag äro det
egentligen antika hos denna gratiösa och
rörande dikt.
I långt bjärtare relief mot allt gängse står
exotismen i Almqvists etnografiskt betonade
epik från 1830-talet.
Richard Furumo ber en gång att få
meddela jaktslottets älskvärda sällskap ett epos.
»Ty jag tycker dock det är ynkeligt att
endast dramer förekommit. — — Jag hyser
det hopp, att om blott det episka lynnet hos
oss vaknar, så skola nog både flere och stör-
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
