Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Benedetto Croce och vår tid. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
pat med ett av Croces filosofiskt mest
fundamentala arbeten, Estetica. Den som
skrivit en Estetik, menar man måste vara en
»estetiker» — med den ringaktande biklang
som ordet fått av två goda skäl. Dels har en
mängd filosofisk estetik åstadkommits, vars
prägel är antingen den mystiska
spekulationen eller den torra abstraktionen. Om denna
klassifikationsälskande vetenskap har Croce
sagt många hårda sanningar. — Man tänker
ju vidare, då man använder ordet estetiker
(eller rentav estet!) på en viss människotyp
av bohem- och övermänniskokaraktär, den
som i liv och lära representerar
»esteticismen».
Vad Croce säger om konsten är minst av
allt esteticistiskt. Tar man hänsyn till hans
verk i dess helhet — och det är man skyldig
att göra, så mycket mer som han aldrig
förlorar sig i ansträngt spirituella detaljer —
så framstår med all klarhet att han ej i
konsten ser det enda värdet. Men väl ser han
däri ett egenvärde: ett värde som icke är
etiskt, icke praktiskt, icke intellektuellt. Det
fulländade uttrycket, den klara konstnärligt
slutna bilden — detta värde är konstens, och
det är omistligt. Det är denna sanning man
stundom hör förnekad även av personer som
ha med konst att skaffa. Möjligen tror man
sig så hålla idealitetens fana högt. Men den
verkliga idealiteten låter allt ha sin rätta
plats. Man får ofta bevittna, hur en högljutt
predikad moralism går hand i hand med
förstucken esteticism, med en övertro på den
lyckade effektfulla vändningen. Där en ton
är falsk blir hela ackordet falskt. Man
förstör helheten genom att renodla en del. Hos
Croce bevittnar man, hur de olika värdena och
synpunkterna komma till sin rätt just genom
att icke inkräkta på varandras områden.
Den renodlade esteticismens typ, den som
i konsten, i det fulländade ordet, i
fantasibilden ser livets enda värde — denna typ
och denna tröstlösa livssyn har icke dött och
skall nog aldrig dö. Denna den hänsynslösa
individualismens typ ledes av något slags
osäker drift att förverkliga sitt jag, att vara
sig själv — och omintetgöra sin egen
strävan genom att vara sig själv nog. Icke
sällan medför en sådan livsåskådning tron att
det sköna på något sätt samtidigt är rätt och
sant. Därmed sammanhänger övermänniskans
outrotliga förblandning av subjektivt och
objektivt, eget väl och allmänt väl, hennes tro
att det finns en morallag enkom till hennes
egen bekvämlighet. Lika falsk som den
osunda esteticismen är, lika sant är det att den
stora konstnärliga insatsen kräver en
samlad personlighet. Den verkliga estetiken, den
Croceska, hänger till sist samman med den
mänskliga harmoniens ideal.
Konstverket är helt form, säger Croce1.
Med form menas då icke något yttre och
ytligt. Men man menar att innehållets art icke
avgör konstens värde. Problemet är icke
enkelt. Tv man kommer ej ifrån, att ett stort
stoff, en stark känsla har en förmåga att
framdriva en adekvat, uttrycksfull form, som
ej tillkommer ett mindre och svagare
själsinnehåll. — Man gör i dessa diskussioner
klokt i att välja konkreta exemepel från
musiken. I Croces estetikhistoria anknyter han
bland specialestetik särskilt till Hanslick:
Vad skulle »innehållet» i en Beethovensonat
— eller i en Wagneropera — vara utan just
dessa toner, just dessa speciella motiv i sitt
säregna sammanhang: »De ljudande
formerna äro ej ’tomma’. De gå ej att likna vid
blotta linjer, som omge ett rum; de äro
anden som förkroppsligas.» (Hanslick, efter
Croces Estetica s. 464).
Det står i alla fall fast, att man inte kan så
att säga utgå från det abstrakta innehållet
och förutsäga vad slags innehåll som
lämpar sig för konstnärlig behandling. Man
inser lätt, vilken betydelse denna av Croce
genomförda sanning har för kritikens problem.
Låter man det konstnärliga hero av
innehållet, så att blott den politiska tendensen eller
innehållets art i övrigt avgör värdet — då
blir fältet fritt för de många politiska eller
kvasifilosofiska spekulationer i lyrik, som
ändock frodas tillräckligt. Man invänder
kanske, att det ej skulle komma an på en viss
tendens, blott på att någon tendens eller idé
uppbär konstverket — »at man noget vil».
Detta är endast ett skenargument eller en lek
med ord. Vad som inspirerar till konst och
1 Jämför särskilt Estetica (6:te uppl.) sid. 18 f.
»I den estetiska akten fogas icke aktiviteten till
intrycken, utan dessa bli genom den förstnämnda
utarbetade och formade. — Den estetiska akten är
därför form och intet annat.» —■ Croces filosofiska
huvudarbete är Filosofia dello spirito. I. Estetica,
teoria e storia (6 uppl. 1928). II. Logica come
scienza del concetto puro (4 uppl. 1920). III.
Filosofia della pratica (3 upplagor). IV. Teoria e
storia della Storiografia (3 uppl.). Estetikens första
upplaga utkom 1902. En utmärkt filosofisk
monografi är H. Wildon Carr’s The Philosophy of
Benedetto Croce.
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
