Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Benedetto Croce och vår tid. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Benedetto Croce och vår tid
kommer till uttryck i konst får sitt värde i
och med att det framtvingat ett klart,
gripbart, fulländat uttryck. Därmed har det sitt
värde och behöver intet stöd i moraliska,
praktiska eller logiska synpunkter. Tror man
annorlunda, så är man — om man vill vara
konsekvent — obönhörligt fången i en
dogmatiskt inskränkt innehållsteori. Menar man
att en dikt skall innehålla tendens, så måste
man även mena att dess värde bestämmes
av vilken tendens, idé eller åskådning det är
fråga om. Annars bli ju tendens och idé ord
utan mening, eller noggrannare: de få en
alltför allmän innebörd av det som överhuvud
inspirerar konstnären, hans känsloliv, hans
personlighet och de impulser som verka på
denna. — Vad en konstnär måste vilja, är
endast att få en viss sak sagd — något vars
obestämdhet bränner honom och tvingar
honom att söka klarhet. Detta något kan vara
en moralisk fråga, en filosofisk idé. Men det
kan också vara en rent personlig
angelägenhet. Huvudsaken är i vart fall att det som
driver konstnären verkligen är en hj ärtesak,
och att han har makt att bemästra den i
uttryck, d. v. s. är konstnär. Kallar man denna
personliga livgivande bakgrund av känsla, som
föder konsten, för tendens eller idé, så
använder man ett bra konstigt språk.
Är det då ej överflödigt, att detta allt
säges? Och än mer — att det utlägges med
stor kritisk apparat av en stor filosof som
Croce? Är allt detta om konstens egenvärde
icke var mans egendom? Säkerligen icke.
Den mänskliga anden har nu en gång en
sällsam lust att icke låta detta vara detta, och
på samma gång bli kvar vid gammalt och
fornt, hur många gånger och med hur stor
och dyrköpt erfarenhet och tankeskärpa den
än må motbevisas. Intet offer kan vara stort
nog, intet »praeterea censeo» envist nog, för
att hålla denna gottköpsvisdom inom en
smula rimliga gränser. En konkret erfarenhet
från vår tid bekräftar detta. I vår svenska
kritik av i dag vet jag väl, att de största,
de verkligt betydande namnen taga dikt som
vad den är och ej som programmatisk
förkunnelse eller filosofisk speciminering.
Men det saknas samtidigt ej tendenser av det
gamla välkända slaget till att vilja ge
föreskrifter för vardande konst i stället för att
enkelt och ärligt bedöma den som finns.
Kritikern kan förvisso inverka på den dikt som
blir morgondagens, — men detta kan han
och gör han just genom att säga sin mening
31 — Ord och Bild, jç:e årg. ~T
om vad som redan finns. Ur en ärlig och
äkta kritik framgår en dikt med samma
egenskaper. Men icke genom att man säger: så här
skall det diktas nu, i detta tecken, och intet
annat, skall den unga dikten segra. Den
föreskrivande, abstrakta kritiken gjorde bättre
i att begrunda hur den själv borde vara. Och
därvid vore det ej ur vägen att man
begrundade Croces Breviario! — Den unga dikten
— är detta ej, i förbigående sagt, ett rätt
onödigt uttryck? Den dikt som verkligen
förtjänar namnet är alltid i god mening ung och
ny som på den första dag. Och konst är nu
en gång en personlig och individuell sak, som
icke utan men låter sig tvingas in i
»riktningar» eller »skolor» eller bindas av nya och
allena saliggörande lösenord.
Det går sedan länge genom vår tid en
verklighetsälskande antiestetisk strömning.
Att den har och haft stort värde kan ingen
förneka, som vill försöka att se även »vår
tid» historiskt, så långt det går. Det kan icke
nog betonas, att Croces filosofi är den sant
ideella, mot estetsnobbism fientliga
livsåskådningens största resultat. Hans nyktra och
trygga idealism, hans besjälade realism skall
bestå — över världskrig och
depressionstider, över all andlig och fysisk bolsjevism.
Hos oss har den antiestetiska reaktionen
kommit som en symmetrisk linje i
utvecklingen efter 1890—1910-talens gyllne ålder för
dikt och konst. Men denna guldålder var i
sällsam grad upphöjd över den lilla,
begränsade, doktrinära och därför meningslösa
esteticismen. Den gav så stor konst, att den ej
kunnat ställas i motsats till det praktiska
livets, den rena viljans erövringar (ty om
dessa makter äro olika, stå de ju därför ej i
strid). Därför böra vi ha lätt att icke gå till
den anti-estetiska överdriften, filisterdömet,
kvasimoraliteten. Vi böra förvalta det arv av
harmonisk humanitet, som går tillbaka till
90-talet och längre än.
Hittills har varit tal om Croces estetik, men
det har skett icke minst för att betona, att han
är den renodlade och outrerade esteticismens
fiende. Att det förhåller sig så, framgår av
hela hans system, av det större sammanhang,
som tänkaren själv aldrig försummar att
erinra om. Själslivet har olika stadier,
funktioner eller vad man vill kalla det; deras
åtskillnad beror emellertid av en nödvändig
inskränkning i vårt sätt att se. Verkligheten är
en, ehuru vi äro nödsakade att se den under
olika synpunkter. Det mänskliga själslivet,
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
