Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Benedetto Croce och vår tid. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Benedetto Croce och vår tid
och lösning av livsgåtor har han mindre
sympati. Men han underlåter därför ej att
göra rättvisa, d. v. s. ge den rätta
belysningen åt Faust II med dess karaktär av
libretto utan musik, av hovmaskerad. Han
varnar blott mot de beskäftiga försöken att
göra detta ålderdomsverk till en poesins
högsta förklaring eller till det som är en
omöjlig motsägelse: filosofi och begrepp som
blivit dikt. Slutomdömet med sin blandning av
pietet och kritik är oförlikneligt typiskt: »Den
andra Faust är icke ett sorgligt dokument av
ett snilles ålderdomssvaghet, utan den kaskad
av gnistor varmed en stor eld slocknar, det
rika slutet på ett utomordentligt rikt
konstnärligt och andligt liv.» Skall man särskilt
ta ut något ur detta mästerverk om ett
mästerverk, så må det vara, utom det oändligt
givande partiet om Gretchentragedien,
behandlingen av Goethes lyrik. Man finner där
dikttolkningar, som äro oförglömliga
mönster för var och en som vill läsa och förstå
dikt och konst, så den suggestiva analysen
av Goethes kraftfullt suggestiva An S c
Invader Kronos eller de i sin knapphet
fullkomligt träffande raderna om Die Brant von
Korint (»drottningen bland balladerna»): »Det
tragiska i dikten växer så småningom från
en lugn och omständlig berättelseton till
slutets utbrott av förtvivlan och indignation.»
Av särskilt stor räckvidd och samtidigt
mycket karakteristiskt är vad Croce har att säga
om de fria rytmerna i Goethes
pindariskt-titaniska dikter. Modernistiska diktare, heter
det, uppta och vilja generalisera den »fria
versen» — som de torra intellektualister de
äro, i det de tro den vara en gång för alla
lämpad för skiftande själstillstånd och
sammanhang. Goethe däremot »använde sig
därav blott under en epok av sitt liv, ytterst få
gånger och vid speciella arter av ingivelse;
och han aktade sig väl för att göra manér
därav». — Även när kritikern bekänner sin
uppgift vara obehövlig inför en omedelbart
begriplig skönhet som de första
Faustmono-logerna — även i denna ödmjuka
bekännelse, i dessa enkla och antydande utrop ger han
en förnyad bild av dikten. Man erinrar sig
här, att Croce en annan gång liknar
översättningens i viss mån fåfänga möda vid en
smekning. Över huvud är analysen av de
första Faustscenerna utomordentligt fin: Faust
är en Werther, som ej begår självmord, men
likväl är mindre lätt blidkad av livet än
Werther. Träffande framhäves stilskillnaden
mellan de arkaiskt sträva tonfallen av
folkligt Faustdrama.
Auch hab’ ich weder Gut, noch Geld,
noch Ehr’ und Herrlichkeit der Welt;
Es möchte kein Hund so länger leben!
Drum hab’ ich mich der Magie ergeben.
och den flödande lyriken:
Oh sähst du voller Mondenschein
Zum letzten mai auf meine Pein.
Ach könnt ich doch auf Berges Höhen
in deinem lieben Lichte gehen,
urn Bergeshöhl’ mit Geistern schweben.
Liksom Croce ur Faust skalar fram det
omedelbara och verkligt poetiska, så söker
lian sig med riktig känsla till kärnan i
Ibsens med Faust ofta jämförda Peer Gynt.
Det verk, Poesia o non poesia (1923), där
denna studie ingår torde jämte de
ovannämnda monografierna ha största intresset för
andra länders litterära kultur. Här behandlas i
olika snabbt porträtterande uppsatser
litteraturverk, som enligt Croce äro verkligen
europeiska. Titeln får ej fattas som om det blott
vore fråga om att i ena fallet förkasta, i
andra fallet berömma. Dock har Croces
snabba skildringskonst stundom fört till något
kategoriska domar. Av Schiller har han i
alltför hög grad gjort en resonerande
idealist och programmatiker. Ej heller tycks
han tillräckligt ha sinne för det omedelbart
gripande eller förtrollande som trots allt finns
hos Heine; därför förnekas icke att
vidräkningen med det berömda Heineska skämtet
är behövlig och välgörande. I gengäld
finner man sådana positiva inlägg som den
nämnda Ibsenstudien, vars koncentrerade
kraft verkligen är ämnet värdig. Ett annat
kraftprov är Maupassantanalysen. Croces
dragning till det monumentala bär skulden till
den reservation, som präglar kapitlet om
Daudet. Till det mest originella och
betagande i boken hör den äreräddning som bestås
Walter Scott. Här röjer sig samma Croceska
pietet och — samma respektlöshet som i
Goethebokens älskvärda karakteristik av
»pedanten Wagner». Bland de litteraturhistoriska
verken torde få vara så lämpade för nordisk
publik som Poesia o non poesia. På tal om
Ibsenessayen kan nämnas att Croces vidsynta
kritikerblick riktats även på annan
skandinavisk litteratur. Redan tidigt behandlade han
Anne-Charlotte Leffler. Då man i senare ti-
483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
